Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

C och L dödade alliansen

UPPDATERAD:
PUBLICERAD:

Syftet med bildandet av den borgerliga alliansen var att gripa makten från Socialdemokraterna. Det lyckades man med under åtta år. Men nu när det en gång för alla står klart att man inte vill bilda regering, trots goda förutsättningar, har den spelat ut sin roll.

LEDARE

Det var Centern och Liberalerna som höll i yxan. Genom sin vägran att ens acceptera en mindre borgerlig regering har de skapat en djup spricka mellan dem själva å ena sidan och Moderaterna och Kristdemokraterna å den andra. Maken till inomborgerligt svek har inte setts i svensk politik sedan ”den underbara natten” 1981 då Centern och Folkpartiet gjorde upp med Socialdemokraterna om skattepolitiken över huvudet på sina moderata regeringskolleger, vilket fick till följd att M lämnade den dåvarande borgerliga regeringen.

Annie Lööf och Jan Björklund svek.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Alliansen är nu effektivt död. Egentligen har den varit det länge, med L:s och framförallt C:s solospel i migrationsfrågan, afghanamnestin och oförmågan att hålla ihop när det gällde att väcka misstroende mot ministrar under Transportstyrelseskandalen. Hela den gångna mandatperioden har varit ett bevis på alliansens politiska impotens, där man medvetet avstått från att driva sin egen politik, i bästa DÖ-anda.

Den närmast patologiska beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna har lett till att det enda sätt varpå C och L kunnat acceptera en alliansregering är om en sådan får stöd från S. Alla med någorlunda verklighetsförankring har kunnat se att detta bara varit feberdrömmar. Ändå har man låtit dem hållas, och moderatledaren Ulf Kristersson fick ägna större delen av de två veckor han fick av talmannen att sondera möjligheterna för en sådan enhörning.

Till sist så tröttnade han eftersom S självklart avvisat varje sådan tanke, och sade att han ville undersöka om det inte gick att bilda en mindre borgerlig regering som ändå i allt väsentligt skulle föra en allianspolitik. Svaret från de så kallade mittenpartierna blev att han borde få förlängd tid att föra de dessa utsiktslösa samtal med S, för att sedan bryskt deklarera att man inte ens kunde tolerera en mindre M-KD-regering, utan till och med aktivt skulle rösta mot en sådan.

”Vi vill ha Ulf Kristersson som statsminister, men tänker rösta nej till honom!” Hur många väljare begriper den logiken? Det är det som är det nya med beskeden från C och L.

De var tydliga innan valet med att de ville bilda en alliansregering utan något stöd från SD, men redan då så stod det klart, givet S inställning, att det inte skulle kunna gå. De kunde lika gärna ha lovat att inte bilda regering. Däremot så ställdes de aldrig till svars för vad de skulle kunna göra sedan, att de till och med skulle kunna sänka försöken att bilda en mindre borgerlig regering. Deras andra- och tredjehandsalternativ, en storkoalition mellan S och M eller en samlingsregering mellan S och alliansen, är minst lika orealistiska som att S skulle släppa fram en alliansregering.

Nu kommer bollen att åter hamna hos Stefan Löfven (S), den man som en klar riksdagsmajoritet just har avsatt. Kommer C och L att stå fast vid sina tidigare ord och säga nej till honom också, eller kommer de att göra ett dubbelsvek mot sina forna allianskamrater och släppa fram honom, eller till och med sätta sig i en S-ledd regering? Svensk politiks största problembarn i dag är C och L, och de vuxna i rummet har låtit curla dem alldeles för länge.