Få tillgång till plus - endast 1 krona första månaden

Metoo – en annan variant

PUBLICERAD:

Viskningar, arga blickar, små fnissar i grupp, pratar skit om och inte till den det berör, skapar pakter, fryser ut...

Ja, listan kan göras lång på elakheter som tjejer utsätter andra tjejer för. Jag vill inte på något sätt med denna krönika frånta original-Metoorörelsens viktiga budskap. Jag vill däremot lyfta en annan variant av Metoo, den där kvinnor kränker andra kvinnor.

Det jag och många tjejer fått utstå av elakheter genom uppväxten och vuxenåren som gör så psykiskt ont måste få ett slut.

Naiv som jag är trodde jag inte att mina barn skulle få uppleva samma som jag, de är klokare, inte lika provocerande etc. Men icke, oavsett om du är utåtriktad, framåt, tar för dig eller är mer tillbakadragen och inte tar för dig på samma sätt upplever tjejer exakt det jag upplevde i skolan.

Detta måste ju innebära att min upplevelse delas med i stort sätt alla kvinnor. Jag tycker att både skolan och föräldrar måste uppmuntra barn att leka med olika, att leka både 3,4 och 5.

Vuxenvärlden är så snabb med att sätta etiketter i pannan på folk. Herregud, alla utvecklas, var inte så snabba med att döma barn och andra vuxna. Alla förtjänar både en och två chanser.

Jag har sett och upplevt många gånger hur tjejgäng brutalt fryser ut någon. Vanligt förekommande efter en tonårsfest där tjejer misstolkat varandra är att någon dagen efter försöker ta tag i missförståndet, ringa och reda ut det men ofta är det redan försent.

Delar av tjejgänget har redan samlats hemma hos en av tjejerna och bestämt sig för vem som var boven, ointresserade över att diskutera, ta ett förlåt.

Jag upplever att visa tjejer riktigt gottar sig i att de har något gemensamt skitsnack att gräva ner sig i.

När Metoo drog igång kände jag tack och lov inte igen mig i tjejers berättelser. Jag har gett en och annan örfil till killar som varit otrevliga eller tafsat, inget jag är stolt över men det var nödvändigt.

Jag har alltid sagt ifrån om någon kille behandlat mig illa och det var inte speciellt svårt, utan helt självklart. Dock inser jag att jag aldrig sagt ifrån till någon av alla de tjejer som sårat mig genom åren.

Jag utsätts fortfarande för detta kvinnliga psykiska obehagliga spel och har väl sista åren sagt ifrån ibland men långt ifrån alltid.

Min förhoppning är att du som läser detta och känner igen dig, SÄG IFRÅN. Du som har barn lär dem att berätta för sina tjejkompisar hur de känner, varför de blir sårade. Vi måste alla ta ett ansvar över att acceptera varandras olikheter och inte bli skrämda av dem.

Konflikter är lärorikt, misstag är lärdomar, diskussioner utvecklande, låt oss vara generösa när vi lyssnar på varandra, välj att förstå istället för att provoceras. Men glöm aldrig att säga ifrån när någon, oavsett kön, går över din gräns och sårar dig.