Hoppa till huvudinnehållet

Vi behöver en olikvärdig skola

Publicerad:
Reporter Emil Nilsén
Emil Nilsén
emil.nilsen@nwt.se
Likvärdigheten i skollagen implicerar att elever skulle vara lika och är uppenbarligen författat av någon som inte träffat barn.
Likvärdigheten i skollagen implicerar att elever skulle vara lika och är uppenbarligen författat av någon som inte träffat barn. Foto: Janerik Henriksson/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

När jag inte skriver ledartexter brukar jag föreläsa om hur det är att ta sig igenom livet med hundra extra hästkrafter i motorn, cykelbromsar och glapp i rattstången. Alltså det som normalt kallas för adhd.

Det är alltid spännande att komma till skolor och prata. Mest för att jag inte riktigt var kompatibel med skolor när jag var i exakt den åldern där lagen säger att man måste vara där. I synnerhet högstadiet var jobbigt. Det här var i en period där ansvaret för utbildningen hade börjat skifta från lärare till elev. Säkert i all välmening men det fungerade inte alls för mig.

En annan spännande sak med att besöka skolor är att det allt som oftast finns lärare där. Sådana har jag aldrig riktigt förstått mig på. Min förståelse för dessa varelser har blivit större med åren och då och då har jag till och med lyckats hitta någon jag kan bli vän med. Detta brukar i regel korrelera med hur bra denne lärare är på att hantera årets upplaga av mig, alltså de elever som inte känner sig hemma i dagens skola. För vi blir fler.

Det finns många teorier om varför vi blir fler och det kokar ner till den uttjatade diskussionen om biologi kontra uppfostran. Alltså om orsaken till att det ser ut som det gör är arv eller miljö?

Svaret på frågan är ja. Det är arv och det är miljö. De biologiska förutsättningarna finns där från start och slår fast grundförutsättningarna. Men den som håller fast vid en tro att miljön, både hemma och i skolan, inte skulle ha någon inverkan på utfallet, diskvalificerar sig omedelbart från den fortsatta diskussionen.

Den mänskliga biologin har inte förändrat sig särskilt mycket de senaste tusen åren. Skillnaden på gruppnivå mellan den moderna människan och vikingar är försumbara om de ens finns. Däremot finns vi med nedsatt bromsverkan kvar. Några av oss, inklusive undertecknad, skulle föredra att med dåliga odds och svärd i hand storma Stamford Bridge än att tvingas uppleva en enda minut högstadiematte igen.

Grundskolan, alltså den miljön som är allmänt finansierad och där våra barn enligt lag måste befinna sig, har till skillnad mot den mänskliga biologin förändrats. Än mer ansvar för att själv införskaffa, sortera och memorera information ges till eleven. Förslag på att de praktiska ämnen som för en praktiskt lagd unge kan vara viktiga andningspauser när det känns som att man drunknar under alla skrivböcker.

Lärarna å andra sidan har dokumentationskrav som stjäl allt mer tid från själva lärandet. Det paradoxala är att när en elev uppvisar tydligt att det finns ett behov av extra stöd så ökar dokumentationskraven. Det leder i sin tur till att läraren får ännu mindre tid att undervisa och stötta.

Skollagen stipulerar att skolan ska vara likvärdig och alla elever har rätt till en utbildning av hög kvalitet. Det ser jättefint ut i text men i verkligheten blir det kontraproduktivt. Likvärdigheten implicerar att elever skulle vara lika och är uppenbarligen författat av någon som inte träffat barn.

Det är enorma skillnader i varje klass mellan förutsättningar, personligheter, motivation och mål. Alla som satt sin fot i ett klassrum förstår detta. Men ändå har vi lagstiftning som säger något annat. Målet borde istället vara att möta varje elev en bit in på dennes planhalva och därifrån lägga grunden till att bli en så bra version av sig själv som möjligt.

Det finns redan sådana skolor men de är för få. Där finns lärare och rektorer som förstod sig på sådana som mig. De lyckas nästan alltid leda eleverna mot en ljusare framtid och ett par steg närmare en bra version av sig själv. Problemet är att de måste hitta sätt att runda skollagen för att den inte är applicerbar på oss vikingar. Det är inte rimligt.

Nästa gång jag står på scen är det på ett fordonsgymnasium. Där är jag inte orolig för eleverna. Den som tagit sig helskinnad genom högstadiet och in under motorhuven har goda förutsättningar att klara sig bra i livet. Har man lika många bokstäver på körkortet som i utredningen kommer det gå bra. Men för få tar sig dit för att de går sönder på vägen.

Vi behöver en mer olikvärdig skola där de som aldrig kommer ta några högskolepoäng också lär sig något. Framför allt att de kan lyckas och att det finns en plats för dem. Bortom skolan.

Emil Nilsén

Frihetsälskande skribent, mas och föreläsare

Artikeltaggar

adhdGrundskolanLärareSkola och utbildningSkolorSlaget vid Stamford BridgeStudierUtbildning