Direkt från Europaparlamentet
Grundprincipen som måste vägleda oss är behovet av att kombinera tillväxt, jobbskapande och konkurrenskraft med den gröna omställningen, skriver Sara Skyttedal.
Klimatfrågan har haft stor påverkan inte bara på svensk politik, utan också på europeisk. Den här mandatperioden i Europaparlamentet har EU satt sina klimatmål för 2030, och därpå antagit och uppdaterat diverse politiska instrument som ska styra mot dessa mål.
När vi nu närmar oss en ny mandatperiod, med en ny EU-kommission och ett nytt Europaparlament, kommer nya avvägningar i klimatpolitiken behöva göras. Den här gången kommer huvuddiskussionen kretsa kring frågan om klimatmålen för 2040. Och skulle jag våga mig på en gissning är det också en fråga som kommer prägla EU-valrörelsen i vår.
EU har världens mest långtgående klimatambitioner. Det är något att vara stolt över. Men innebörden av denna ambition är också att EU:s möjligheter att stå sig väl i den globala konkurrensen i sig självt blir en klimatfråga. Vilket i sin tur får följden att det inte är givet att det mest klimatvänliga målet är samma sak som det mest långtgående dito.
Om vi sätter allt för höga mål med för korta tidsfrister, som gör att vår industri tappar förmågan att stå sig i den globala konkurrensen, så skadar det i själva verket vår förmåga att göra skillnad för klimatet genom att industriverksamhet flyttar till världsdelar med lägre klimatambitioner.
Det är en svår avvägning som måste till, men grundprincipen som måste vägleda oss är behovet av att kombinera tillväxt, jobbskapande och konkurrenskraft med den gröna omställningen. Därför behövs också omfattande konsekvensanalyser av vad olika klimatmål får för följder innan de antas.
Den andra viktiga frågan i EU:s klimatpolitik framöver är hur klimatmålen ska realiseras. Min åsikt är att det behöver finnas en större respekt än det finns i dag för att detta kommer att se olika ut i olika medlemsländer. Mer flexibilitet än vad som finns i dag, med andra ord.
Låt mig ta ett talande exempel: En stor utsläppskälla i unionen är uppvärmning och drift av fastigheter. Krav på renoveringar och energieffektivisering är därför, sett till hela EU, ett effektivt styrmedel. Men när sådana regler föreslogs av EU-kommissionen i slutet av 2021, gjorde svenska Boverket bedömningen att förslaget tvärtom skulle leda till ökade utsläpp i Sverige, som en följd av onödiga tvångsrenoveringar. Det är ett exempel som visar hur fel det kan bli när samma detaljstyrning ska appliceras på alla EU:s medlemsländer.
En tredje viktig fråga, som ofta bortses ifrån, är hur Europa ska kunna inspirera omvärlden att följa efter i den gröna omställningen. Utsläppen från EU:s medlemsländer utgör ungefär sex procent av de totala globala växthusgasutsläppen. Samtidigt har utsläppen från EU-länderna minskat kraftigt de senaste decennierna, medan de ökat i övriga världen.
En avgörande – kanske den viktigaste – frågan när EU:s klimatpolitik fortsatt ska reformeras blir därför: Hur gör vi det på ett sätt som inspirerar, snarare än avskräcker, övriga världen?
Sara Skyttedal
Europaparlamentariker (KD)