Komikern och författaren Marcus Berggren är mångsysslaren som vägrar välja mellan ståupp-komik och Bäst i test, mellan musik och författarskap.
Till Karlstad kom han för att prata om sin poesi, men uppfann en ny racketsport av bara farten.
– Jag ser mig som en fälla, som långsamt slår igenom om min publik, säger han.
Vi träffas backstage på Nöjesfabriken, strax innan han ska möta Stefan Holm på Bokfestivalens stora scen.
– Jag borde ju intervjua honom känner jag, säger han smått star-strucked.
Alla affischerna han passerade på väg in till logen, med stora pop- och rockakter som spelat här, förskräcker däremot inte alls inför scensamtalet, tvärtom.
Racketklong - den fria sporten
– Jag tror mycket på att blanda scener. Man kan köra humor på rockklubbar och rock på humorklubbar. Jag tror att det är bra med korsbefruktning. Det behöver inte finnas ett avsatt hus för varje konstform. Då riskerar det att bli väldigt tomt i det huset.
Kanske kan man likna även honom själv med ett vandrande hus, där olika genrer ryms.
– Jag försöker vara ett allaktivitetshus. Man kommer dit och så kan det vara lite olika. Vad vill ni ha idag? Poesi! ...eller det har ju aldrig någon frågat efter. Jag älskar ju poesi, men det är en ganska decimerad konstform. Det är också skönt – det är inte så mycket ögon på det. Det är väl som att hålla på med racketklong.
Racketklong? Vad är det?
– En sport som jag precis uppfann tydligen. Om ingen vet hur det ska göras, kanske man har större svängrum. Det är en frihet. Om man ska göra rockmusik, har folk en väldigt tydlig bild av hur Thåström låter. Och han är ju väldigt bra, säger han och förklarar av bara farten hur han kom att tänka på ”racketklong”.
– Jag såg nån sån sport på Enskede rackethall. Det var väldigt gamla män, de såg ut att vara 108 år gamla och så hade de en stor, stor skumgummiboll och nätet var så här lågt, säger han och måttar ner mot golvet.
– Det tänker jag i mitt huvud kan heta racketklong.
Fällan Marcus slår igen
Tv-publiken har skrattat sig dubbel åt Marcus Berggren i tv-programmet Bäst i test.
I höst är han aktuell som en av de tävlande i På spåret och även som författare. Hans debutroman En bra plats i skallen kom ut i fjol och nu i höst kom diktsamlingen Den lilla oron och den stora oron.
– Roman och poesi är lite som syskon, även om nån sa att folk hade knappt hunnit vänja sig vid att du gett ut en roman och så kommer ”här är mina dikter” också. Jag ser mig som en fälla, som långsamt slår igenom om min publik. Man lockar in dem med lite tv och glamour och roliga vitsar. Och så fort de är inne i rummet bara låser man dörrn och börjar läsa dikter för dem!
Skrattar åt gravallvaret
Hans poesi är något annat än komiken. Dikterna började han skriva när han just blivit pappa för första gången.
”Allt var dimmigt men glasklart. Många frågor om vem jag är och hur jag är flög fram som nygamla spöken” beskriver han i en text om boken.
Samtidigt drar han aldrig ett korpsvart streck mellan humor och allvar.
– Det är så svårt att veta vad man själv håller på med. Jag tyckte att min diktsamling var ganska gravallvarlig. Fast jag kan tycka att man kan skratta åt gravallvar. Jag tycker att man ska ta sin konst på blodigt allvar, men man ska kunna skratta åt sig själv.
Den roliga zombien
Kanske, föreslår jag, kan läsarens upplevelse också påverkas av förväntan? Man vet ju att författaren är den där roliga killen från Bäst i test.
Min fru frågar hur gick det och jag bara ”ingen aning”. Hur ska jag veta? Jag har ingen aning om det var fantastiskt eller helt kasst.
Han nickar och berättar om en händelse alldeles innan han tvingades till en lång paus på grund av utbrändhet.
– Dan innan jag blev sjukskriven hade jag ett mardrömsgig. Jag var på ett P3-event och skulle intervjua en massa artister och springa runt och vara rolig, fast jag egentligen var väldigt dålig. Jag minns att jag satt med en stor rap-grupp från Umeå och jag var som en zombie typ, men de var så inställda på bilden av att jag var så rolig, så när jag sa mina tråkiga grejer så bara skrattade de ändå.
Fantastiskt eller kasst?
Som författare utmanar han förväntningarna och fortsätter att fresta publiken med sina olika dörrar. Hur det går, vet han knappt själv:
– Stå upp är väldigt binärt. De ska skratta och man vet hela tiden hur det går. Man kan känna sig nöjd eller inte nöjd, för man har hela tiden facit. Nu är jag mer ute och gör andra grejer och åker hem och min fru frågar hur gick det och jag bara ”ingen aning”. Hur ska jag veta? Jag har ingen aning om det var fantastiskt eller helt kasst. Man får försöka avläsa folks blickar.
Hanna och Grums har man väl alltid en kärlek till och hennes äckliga eko-pool.
Hans hemort Kungälv finns med i båda hans böcker, men idag bor han i Årsta utanför Stockholm.
Har du någon koppling till Värmland?
– Förutom att jag känner Hanna Hellquist? Hanna och Grums har man väl alltid en kärlek till och hennes äckliga eko-pool. Där har man haft några av kanske livets finaste minnen. Och en av mina bästa kompisar är från Skoghall, så där har jag också varit. Och Karlstad är väldigt fint! Som komiker är man i alla mellanstora svenska städer, men Karlstad är faktiskt bra på riktigt. Man har mycket ångest förknippad med många städer, men för Karlstad känner jag bara glädje.