Loppisfynd fick Emil att sikta mot stjärnorna: ”Vill förundras”

Artisten Emil Ingmar vill förundras över världen på samma sätt som sin son.

Ett fynd på en gårdsloppis i Karlstad fick honom att vända blicken mot stjärnhimlen och fundera kring den tidlösa rymden och vardagen som hastar fram i allt snabbare takt.

Den uppmärksammade Karlstadsmusikern Emil Ingmar tittade upp mot stjärnhimlen redan på debutalbumet ”Karlavagnen” för tre år sedan. Sedan dess har han inspirerats av bland annat norrsken och värmländsk hemlängtan på ep:s och singlar.

I dagarna släppte han ett nytt album – ”Pleiades” – där han låter världsrymden i all dess oändlighet rama in musiken.

– Det började med en bok som jag hittade på en gårdsloppis på Råtorp i Karlstad, säger Emil Ingmar.

– Vid utgången fanns det en låda med gratisböcker, där hittade jag den underbart fina ”Stjärnhimlen sedd genom en teaterkikare”.

Boken är utgiven 1902.

– Det jag fastnade för var att den var så vacker. Språket var poetiskt – stjärnbilderna är uppdelade efter när på årets de är som mest framträdande. Vinterstjärnor, sommarstjärnor och så vidare. Årstiderna på himlavalvet blev något av ett tema, en inramning för mitt album.

Han erkänner att han ”verkligen inte är någon superstjärnskådare”.

– För mig handlar det om den förundran som väcks när jag tittar upp. Hemma här har jag min son Nils som är ett och ett halvt. Jag vill uppleva samma förundran som han gör, fortsätter Emil Ingmar och skrattar kort.

– Allt är ju nytt för honom! Stjärnhimlen väcker liknande känslor av nyfikenhet hos mig som Nils upplever när han kommer in i vardagsrummet. Han gapar över de mest simpla sakerna i livet. Jag kan verkligen sakna det där jag minns från barndomen, den där känslan av förundran. Jag vill ha det i mitt liv. Och ett enkelt sätt att hitta det är att titta upp.

När man tittar upp får man också brottas med saker om ”oändlighet”, det blir lätt pingis i hjärnan om man funderar för länge?

– Verkligen! Det är där som musiken kan ta vid. När man inte kan få de där svaren. När det abstrakta oändlighetsbegreppet blir övermäktigt. Det går inte att tänka på det för länge.

”Bombastiska”

Emil Ingmar har lämnat uppväxtens Karlstad och bor med familj i Uppsala. När vi hörs kommer han just från ett möte med en skådespelare på Stadsteatern i Uppsala.

– Skådisen vill göra en monolog och ha med min musik för att uppmärksamma Stig Dagermans 100-årsdag. Det verkar väldigt kul och lovande. När någon lyssnar och får nya idéer, låter sig inspireras och tar det vidare, det är så speciellt. Musiken får sitt eget liv.

Han ser gärna att låtarna på det nya albumet kan få leva vidare i andra sammanhang.

– Några av låtarna är större, nästan bombastiska. Andra mer lågmälda. Just det där med att här står vi på jorden, jättesmå i förhållande till stjärnbilderna. Den kontrasten speglas i musiken.

Vägen från idé till färdig låt beskriver han som kringelikrokig.

– Allt – in i minsta detalj – är skapat utifrån en idé om rymd. Jag har tagit ut svängarna, förstärkt känslorna.

Musiken på ”Pleiades” är mestadels instrumental, rör sig fritt över genres och känns framåtlutad – ofta med en känsla av rörelse.

– Här finns mycket slagverk, rytm. En känsla av acceleration. Samtidigt finns det ställen som känns nästan stillastående. Jag har jobbat mycket med kontrasterna – tidlösheten som finns i rymden mot hur snabbt allt tycks gå här på jorden. Återigen tänker jag på Nils – ett år för honom är nästan hela livet, för mig är det inte alls långt. I rymden är min tid nästan helt obefintligt kort.

Kan du uppleva att det finns något andligt i dina funderar?

– Absolut. Jag har ingen religiös tro, men kan förstå att den fyller en funktion för många. Jag tänker att förundran är viktig i tro. Kanske att rymden fyller den funktion för mig som tro fyller för en troende? Många har nog ett behov av att känna förundran och mystik. Det är viktiga dimensioner som kan saknas i det sekulära samhället. Jag blir inspirerad av de sakerna. Och söker dem aktivt för att undvika tristess i vardagen.

”Pleiades” finns ute nu.