I januari får tv-tittarna se Lilian, 70 och Hans, 42 i Lars Lerins nya tv-serie.
Redan nu kan avslöjas att starka känslor sätts i rörelse.
– För mig handlar resan till Lofoten inte om mitt missbruk, utan om de anhöriga, alla vi gjort illa. Jag skulle hugga armarna av mig om jag kunde göra det ogjort, säger Lilian.
I augusti drog Lars och Junior Lerin till Lofoten en hel månad för att spela in den nya tv-serien. Med på resan följde sex personer som alla fått till en vändning i livet.
Lilian Hamsch, Molkom, och Hans A Gunnarsson, Deje, är de två värmländska deltagarna som nu öppnar sina livsböcker för tv-tittarna.
– Jag drack första gången när jag var 13 år och kommer från en barndom som resulterade i att jag egentligen inte kunde gjort på något annat sätt än att hamna där. Jag hade redan så mycket ångest och alkoholen blev en ångestdämpande. Jag hade inga verktyg att göra något annorlunda, utan allt bara hände, berättar Lilian.
– Jag började pröva alkohol i högstadiet. Jag var jätteblyg, passade inte in, kände mig alltid utanför, tills alkoholen kom in. Då vågade jag prata med tjejer och vågade bli den jag trodde att jag skulle bli, eller ville bli. I gymnasiet hade jag börjat dricka varje helg, i slutet av gymnasiet drack jag fyra-fem dagar i veckan och då hade jag börjat med droger också. Så fortsatte det bara, säger Hans.
Idag har han varit nykter i fyra år och två månader, Lilian i 32 år.
Ett liv i kaos
För Lilian tog missbruket 25 år inte bara av hennes eget liv. Tanken på vad hon gjort mot sina tre barn smärtar mest.
– Det var verkligen ett liv i kaos, tills jag kom in i den gemenskap jag fortfarande tillhör. Vi visste inte från dag till dag var är vi, vad äter vi, vad gör vi? En form av ohanterlighet. Det var som att jag hela tiden var på flykt – och jag har ju varit på flykt flera gånger.
Barnen fick hänga med i snurren med onykter mamma, hotfulla män, ständiga flyttar, snabba kast och otrygghet.
– Det var hela min äldsta sons barndom, säger hon.
Hur känns det att tänka på?
– Hemskt. Jag skulle hugga armarna av mig om jag kunde göra det ogjort, säger hon.
– Det svåraste är att förlåta sig själv. Det har varit mitt största problem, säger Hans.
Men Lilian konstaterar också att hon ägnat åratal åt att bearbeta sorgerna.
– Jag har försonats med alltihopa. Jag kan bli sorgsen fortfarande, men det går inte att leva i det förflutna. Man behöver lämna det för annars är man inte med i matchen nu.
”Var bara jag, jag, jag”
För Hans kom anhörigperspektivet som en käftsmäll, när han lämnat missbruket.
– Det var troligtvis det största jag behövde jobba med. Jag trodde ju bara att jag skadade mig själv. Jag kunde inte se att jag skadade någon annan, om jag inte svarade i telefon eller syntes till på en månad. Det var bara jag, jag, jag.
Tv-serien är inriktad mycket just på hur missbruk påverkar anhöriga och alla sex deltagare fick ta emot besök av närstående under inspelningen. Lilians äldsta son kom och Hans fick med en gammal kompis.
– Resan upp till Lofoten fick mig att förstå att jag på riktigt måste förlåta. Det är något jag funderar mycket på nu. Går det verkligen? säger Lilian. För mig handlar resan till Lofoten inte om mitt missbruk, utan om de anhöriga, alla vi gjort illa: hur jag skadat andra människor.
För Hans kom vändningen när han förlorat allt och familjen satt stopp.
– De sista fyra åren använde jag crack dagligen. Då hade jag förlorat min pojk, han ville inte prata med mig, jag hade förlorat huset, jobbet, bilen, familjen – allt var borta, jag bodde på gatan.
Han hade försökt seriöst en gång tidigare, men tog ett återfall några månader efter att han och hans före detta flickvän förlorat sin dotter, bara tre månader gammal.
Nu bytte han till och med land för att bli fri. Han lämnade hemlandet Island för ett behandlingshem i Sverige.
– 17 september 2019 kom jag hit och den första nyktra dagen var dagen därpå.
Sprang för livet
Lilians vändpunkt kom mitt i steget, på flykt från en man som hotade att slå ihjäl henne.
– 1986, fem år innan jag blev nykter, när jag sprang för mitt liv. Då förstod jag att jag måste göra en förändring, men det tog ytterligare fem år.
Vägen ut gick genom en gammal vän som dök upp på nytt.
– Plötsligt kom han och hälsade på mig varje fredag i sex månader och berättade vad han hade gjort och hur hans liv hade sett ut. Han ledde mig till mitt första möte i den gemenskap jag är med i.
Jag var på väg att ta livet av mig. Jag var skammen personifierad. Jag var ett helt skampaket!
Det blev räddningen.
– Det är helt otroligt. Vid den tidpunkten hade jag tänkt ta livet av mig. Självmordstankarna var där konstant, i och med att jag inte kunde se mina barn i ögonen. Jag var så skamfylld och trasig. Jag var på väg att ta livet av mig. Jag var skammen personifierad. Jag var ett helt skampaket! säger Lilian.
Det tog tid innan hon kunde börja uttrycka vad hon kände, ens för sig själv.
– Mitt liv idag är rikt och fullt av nyanser och känslor. Tidigare stängde jag av. Det gick som på en räls bara.
Hans känner igen sig i den beskrivningen.
– Jag ville fly från känslor, personer, situationer, platser och det enda sättet jag hittat var drogerna.
Han drogs också in i kriminalitet, i jakten på nästa dos.
– Det var mycket våld jag använde, jag gick till stan för att slå folk och jag är inte stolt över min saga.
Världens snällaste människa
De är båda spända på hur det blir när tv-programmet sänds. Tiden på Lofoten väckte många känslor.
– Men att få den chansen med Lars däruppe – han är världens snällaste människa. Han är så genuin. När han frågade mig om att delta i det här, vem är jag att säga nej till en sådan chans? säger Hans.
De har fått se första avsnittet:
– Ett brutalt vackert program, säger Lilian.
Vill visa ljuset
De har ingen längtan efter att bli tv-kändisar, utan drivkraften att vara med är en annan.
– Om jag kan hjälpa en person är det värt det, säger Hans. Jag hade förlorat hoppet och så kommer jag hit och ser ett litet ljus längst borta och att det är en väg dit. Om man kan ge en del av det lilla ljuset till någon annan, tror jag att det är värt det.
Hur ser era liv ut idag?
– Idag har jag ett jättefint liv. Ett liv jag aldrig kunnat tro att jag skulle ha. Det enda man kan säga är att man är tacksam, säger Hans.
– Jag har ett otroligt aktivt liv just nu. Jag jobbar med teater igen på Värmlandsteatern och har seniorgrupper där och så är jag med i organisationen Hjärnkoll och är ute och föreläser om min story, säger Lilian, som i dagarna drar till Norrbotten på en föreläsningsresa.
Tack och förlåt
Fokus i livet har flyttat från ”jag, jag, jag” till vi och ”hur mår du”.
– När jag började jobba med mig själv fanns inte tack och förlåt i mitt språk. Idag är tack och förlåt de vackraste orden jag har, säger Lilian.
– Jag har en jättefin relation med min familj idag, men det har jag fått kämpa för. Jag måste visa nu att de kan lita på mig. Det största är att jag fick min pojke tillbaka, säger Hans. Han minns ju fortfarande när jag valde att köpa droger istället för mat.