Trakten runt Vingängsjön har i sekler varit central för folket i övre Klarälvdalen i det området som fick namnet Dalby – byn i dalen. Sjön utgör en utvidgning av Klarälven, och strax söder om sjön gick förr färjan över älven på huvudleden till Norge. I sjöns norra ände var den nordliga ändpunkten för ångbåtstrafiken – sedan tog forsarna vid – och ett kort stycke norr om sjön låg också den medeltida Dalby kyrka. I Vingäng på sjöns västra strand inrättades norra Värmlands första poststation.
Många gamla sägner finns bevarade från området, något som också förstärker intrycket av en tidig central och betydande bygd.
Riktigt livligt och muntert skall det ha gått till, när pilgrimerna kom till Dalby. Vid Botvidsmäss i juli kom de på sin väg mot Trondheim, och vid Mikaelsmäss på hösten kom de tillbaka, och här ska de ha stannat och roat sig ett par veckor i båda färdriktningarna.
Öster om den vackra sjön ligger de tre höjdplatåerna (hedarna) Munkheden, Graversheden och Kyrkheden. Sägnen berättar att namnen härrör från de medeltida pilgrimsvandringarnas tid, då folk i stora skaror vandrade genom Klarälvdalen upp till Olof den heliges grav i Trondheim. På Munkheden fanns enligt sägnen ett kloster, på Graversheden en begravningsplats och på Kyrkheden en kyrka.
En kärna av sanning finns i dessa förklaringar. Folket längs Klarälven benämnde de vandrande pilgrimerna som munkar, och ortnamn med ordet munk finns på flera ställen. På Munkheden fanns inget kloster men väl en station och samlingsplats för pilgrimerna, och för upphöjelsen till kloster svarar den muntliga traditionen. Riktigt livligt och muntert skall det ha gått till, när pilgrimerna kom till Dalby. Vid Botvidsmäss i juli kom de på sin väg mot Trondheim, och vid Mikaelsmäss på hösten kom de tillbaka, och här ska de ha stannat och roat sig ett par veckor i båda färdriktningarna. På platån mellan Munkheden och Vingängsjön finns än i dag Munkkällan med dess helgade vatten.
Kyrkheden och Graversheden är ännu outforskade.
De hade då med sig mat och dricka ”varmed munkarna och pilgrimerna gjorde sig lustiga och dansade så att det blev gropar uti ängen”.
Att Klarälvdalen blev en pilgrimsled har sin bakgrund i att Olof skulle ha vandrat den leden upp med sin här då han år 1030 återkom för att ta tillbaka Norge från danskarna. Någonstans i Dalby gjorde han sig osams med trollen som tyckte att han och hans följe var alltför bullersamt. Detta tålde inte Olof utan lyckades med en ramsa förvandla trollen till sten. Kanske inte så vackert gjort av ett blivande helgon.
Att allt på pilgrimsvandringarna inte handlade om helighet förstår vi av Fernows 1700-talshistoria. Där berättas hur allmogen samlades på Dalbo äng nedanför Munkheden när pilgrimerna anlände. De hade då med sig mat och dricka ”varmed munkarna och pilgrimerna gjorde sig lustiga och dansade så att det blev gropar uti ängen”.
***
En sägen berättar annars från samma plats hur munkarna i svala sommarkvällar samlades för att be och framföra skön musik. Deras sång och musik lät så vackert att alla levande varelser blev starkt berörda, till och med fiskarna simmade mot land i så stor mängd att de kunde fångas med händerna. Men bara av munkarna.
Människorna och Munkbjörnen, som den kallades, gjorde aldrig varandra någon skada.
En sådan kväll fick munkarna se en björn sitta bland strandens videbuskar och lyssna till musiken, och så gripen var han av skönheten att han återkom till samma plats år efter år. Människorna och Munkbjörnen, som den kallades, gjorde aldrig varandra någon skada.
Nyheter, berättelser, sång och glädje förde de vandrande pilgrimerna med sig till Dalby, men måhända också digerdöden, som drabbade Klarälvdalen hårt.
En gång när de vandrande pilgrimerna slog läger på Dalbo äng på sin vandring, hade de i sitt följe en förklädd prins som drivits i landsflykt från Norge. Han blev snart favorit i deras krets genom sin bedårande sångröst och förmåga att spela harpa, men en av pilgrimerna noterade detta med svartsjuka, och en gång när denne pilgrim och prinsen var tillsammans i en båt ute på Vingängsjön, krängde farkosten av okänd anledning till. Följden blev att prinsen föll över bord och drunknade.
Nyheter, berättelser, sång och glädje förde de vandrande pilgrimerna med sig till Dalby, men måhända också digerdöden, som drabbade Klarälvdalen hårt.
***
I en berättelse från Gustav Vasas dagar spelar Vingängsjön en viktig roll. På kungens order skulle de kyrkor som hade mer än en klocka lämna ifrån sig den större av dem till staten. Detta var den beryktade klockskatten, och liksom många bygder blev Ovansjöbygden tvungen att avstå från sin största klocka.
På färden över Vingängsjöns is gled emellertid klockan av släden, slog hål i isen och sjönk till botten. Där ligger den ännu och kan inte bärgas, eftersom draken – enligt historieskrivaren Lars Bäckvall – har den i sitt våld. Den mindre klockan, den som blev kvar, finns i dag i den nya kyrkan i Dalby, där den ännu sjunger ”mi söster ligg i Vinge sjö”.
***
Det sägs att skatten visar sig när krigsfara hotar landet. Senast hände detta under unionskrisen 1905.
På sjöns sidor finns flera sandbranter, som i trakten kallas löp. Där ligger sanden blottad och där ”löpte” man timmer ner till sjön för flottning. I ett sådant sandlöp på sjöns östra sida ska en skatt ligga nergrävd. En kista med en stor penningsumma som samlats ihop på gården Svabacken grävdes ner för att finnas till hands när krigsfara hotade landet. Då skulle kungens sändebud komma och hämta pengarna. Oturligt nog dog de som kände till skattens läge innan den hunnit hämtas, och ingen ska ha funnit fram efter bondens beskrivning.
Det sägs att skatten visar sig när krigsfara hotar landet. Senast hände detta under unionskrisen 1905. Om den ska kunna bärgas måste det ske i närvaro av en präst eller ett kungligt sändebud.
***
En helt förfärlig sägen berättar om Mats och Marit som bodde i Vingäng, väster om sjön, på 1600-talet. De hade två små barn, en flicka på sex veckor och en pojke på två och ett halvt år. Marit var ensam hemma med barnen en vinterkväll och badade den lilla flickan i badbaljan framför brasan, när pojken blev kissnödig och bad att få gå ut. Knappt hade han hunnit utanför dörren förrän modern hörde ett förtvivlans skrik. Hon sprang ut och fick se en flock vargar som hade tagit pojken och som sprang ut över sjöns is med honom.
Den arma människan kom då att tänka på den lilla flickan som hon lämnat ensam i badbaljan och rusade fort hemåt. Där fann hon flickan – drunknad i badvattnet.
Hon rusade efter, men när hon hunnit till en av holmarna i sjön fick hon se vad som fanns kvar av pojken – en fot. Den arma människan kom då att tänka på den lilla flickan som hon lämnat ensam i badbaljan och rusade fort hemåt. Där fann hon flickan – drunknad i badvattnet. På en dag slogs hennes hela värld i spillror, och först tre år senare, när hon fött en liten flicka till, kunde man skymta ett svagt leende i hennes ansikte.
***
En annan gripande och ofta berättad sägen från området handlar om Den bottenlösa tjärnen på Branäsberget – men den förtjänar en egen krönika.