Om jag skrivit den här texten i augusti hade den varit ytlig och lätt att glömma.
Istället måste den handla om min mörkaste hemlighet.
År av missbruk, misshandel, dödshot och svek – en uppväxt med en alkoholiserad mamma och vad det gjorde med mig.
Och den försiktiga vägen framåt med öppenhet istället för lögner och förnekelse.
Det är högsommar 2023 och några veckor innan jag ska resa till det lilla fiskarsamhället Svolvaer i Lofoten och vara med på tv-inspelning i konstnären Lars Lerins nya program.
Jag är på besök hemma hos min ex-fru M och våra barn, V och L, är där. Vi pratar om programmet och vad som väntar.
Min mamma Lilian är en av sex före detta missbrukare som porträtteras i programmet och jag, som anhörig, ska möta mamma framför tv-kamerorna och prata om hur det var när hon drack varje dag. Delar av min uppväxt ska alltså bli reality-tv.
Trots det så känner jag mig lugn inför det hela och har tränat hela sommaren på vad jag ska säga och hur jag ska bete mig.
Så länge jag kan komma ihåg har min mammas alkoholism inte varit en del av mitt liv.
Jag har i över 30 år sagt till mig själv och till andra att det där var mammas grej och att jag tidigt i livet gick vidare. Inget att se här.
Jag har upprepat samma saker så länge att de blivit både kroppsdelar och skyddsutrustning. Hennes svagheter är inte mina. Hennes problem är inte mina. De få saker jag säger om min uppväxt är intränade och välregisserade.
Det är exakt så jag har levt mitt liv.
Mina barn ställer fråga på fråga om programmet och om deras farmor och om min uppväxt och jag försöker berätta. De är väldigt intresserade och jag har svårt att riktigt möta deras entusiasm. Märker att det jag säger inte riktigt når fram och till slut så konstaterar en av tjejerna:
– Men pappa, du har ju aldrig riktigt pratat om din uppväxt med oss. Vi vet ju nästan ingenting om det du var med om som barn.
När jag var 17 år blev mamma nykter efter ett liv med missbruk.. Det kom plötsligt och det var omöjligt för mig att ta in. Jag var kallsinnig inför hennes nya liv och vägrade delta en enda sekund i hennes rehabilitering. Inte ens när hon en tid in i sin nykterhet ville möta de som hon gjort illa och som påverkats av hennes missbruk. Jag klarade inte av att se henne, se på henne.
Anledningen till det var att jag flera år tidigare mentalt hade lämnat mamma och hennes skit. Jag hade hittat en metod som fungerade och som hjälpte mig att hantera allt som hennes missbruk ledde till för mig och vår familj. Metoden hade fått mig att klara av allt jag ställdes inför.
Inget kunde bryta ner mig och få mig ur balans.
När vi flyttade gång på gång. När jag bytte skola åtta gånger mina första nio skolår. I tre olika städer. Alla rädda ensamma kvällar och nätter. När hon försvann iväg i en dimma av alkohol och lämnade mig och mina syskon ensamma hemma i dagar.
När jag som 11-åring fick klara mig själv under flera veckor utan förklaring.
Nya partners. Och män som utsatte mig för fysisk och psykisk terror. Jular utan jul. Plötsliga resor. Nyckfullheten. Lögnerna. Alla svek.
Att aldrig kunna lita på vad hon sa. Att aldrig veta hur det skulle bli.
Då var det helt avgörande för min överlevnad att ha en metod till hjälp.
Jag vet inte om jag kan förklara exakt hur det fungerar. Men det är som att jag har en extra kropp som alltid är vid min sida. När jag är med om något jobbigt tar den över och det blir som om jag tittar på mig själv i situationen och inte fullt ut är med om det som händer. Det finns ingenting som kan komma åt mig när jag använder mig av den här tekniken.
Den hjälpte mig att klara av allt. Första gången jag använde den fullt ut var i min barndoms allra farligaste situation.
Jag är 12 år och reser med en av mammas pojkvänner. Vi är på nattåget från Luleå på väg mot Stockholm. Jag har ingen biljett utan tvingas hålla mig gömd i kupén, först uppe vid taket i utrymmet där större väskor ska placeras.
Efter några timmar på det smutsiga golvet under bäddarna som dragits fram när det var dags att sova.
Han hotar att slå mig hårt om jag på något sätt avslöjar oss för konduktören. Han tar tag i mig och trycker sitt ansikte mot mitt när han uttalar hotet och jag stirrar rakt in i hans uppspärrade vildsinta ögon. Jag vet mycket väl hur kapabel han är. Jag och mamma har någon månad innan den här resan flytt för våra liv från den här mannen efter månader av våld.
Men han har hittat oss i Luleå och tvingat till sig mig som gisslan.
Idén är att vi ska åka i förväg och sedan, efter några dagar, ska mamma komma efter.
Under natten börjar han och några andra män spela kort i vår kupé. Sedlar, allvar, cigarettrök och spritflaska efter spritflaska blandas i det lilla utrymmet och när morgonljuset sakta smyger sig in briserar det. Det blir slagsmål och han sänker två av medspelarna och kastar ut dem ur kupén.
Jag ligger på golvet under en av bäddarna och fokuserar på en hög med skräp längre in i hörnet. Jag rör mig inte. Någon timme senare rullar vi in i en stad för ett stopp. På perrongen står flera poliser och väntar på oss. Han sliter med sig med mig och våra väskor och försöker öppna en av tågdörrarna i farten för att kunna hoppa av men den är låst. Vi tar oss in i kupén igen och öppnar ett av fönstren åt andra hållet, mot rader av spår.
Jag har fragment av minnen att vi springer, att vi gömmer oss, att han är mycket arg och att han säger att han ska döda mig.
Efter att ha kastat ut väskorna lyfter han mig ut ur fönstret och jag hoppar ner. Strax därefter kommer han efter och vi springer över spåren mot några lägenhetshus.
Vad som sedan händer vet jag faktiskt inte exakt. Jag har fragment av minnen att vi springer, att vi gömmer oss, att han är mycket arg och att han säger att han ska döda mig. Det är som om jag inte själv är med om det som händer. Det är som scener i en film som handlar om mig men ändå inte.
Till slut tar polisen oss. Men när de gör det är jag i en annan värld. En värld jag själv kontrollerar och på en plats ingen kan göra mig illa. Jag har fullt ut byggt mitt skydd.
Veckorna innan resan till Lofoten sover jag sämre och märker att flera situationer och händelser från min barndom dyker upp i tankarna. Saker jag inte tänkt på på flera år. Jag känner mig inte lika säker på det hela längre. När jag landar på flygplatsen i Svoalvaer känner jag mig nervös och svag. Naturen är magiskt men jag ser ingenting av det. Bergen trycks mot mig och jag får svårt att andas när jag åker med en av produktionens assistenter längs kurviga vägar in mot centrala Svoalvaer.
Det som stör är att jag upptäckt en lucka i mitt sätt att hantera min uppväxt och det jag var med om då. Jag har varit så fokuserad på att inte låta det vara en del mig att jag gjort missbruket en enorm tjänst. För varje lögn jag uttalat har jag i åratal byggt på mitt alldeles egna hus av medberoende. Sten för sten har jag skapat ett ointagligt fort med skam och förnekelse som stabil grund.
Istället för att fria mig från missbruket har jag kedjat fast mig. Och inte bara det. Värsta tänkbara. Jag har förberett kedjor även för mina barn.
Det jag varit helt säker på tidigare. Att jag skyddat mina barn från min mammas alkoholism känns långt ifrån självklart. Kanske har jag istället transporterat vidare sjukdomen och symptomen?
Genom att inte prata om min uppväxt. Genom att inte svara på frågor.
Jag blir inkvarterad i ett stort vitt hus på den lilla ön Svinöya utanför Svoalvaer där de andra deltagarna i programmet också bor. Producenten E briefar mig om vad som ska hända under eftermiddagen och jag får veta att det är några timmar kvar innan vi ska spela in första scenen. De vill inte att jag träffar mamma innan dess utan scenen ska på ett äkta sätt illustrera vårt första möte häruppe. Hon ska hämta mig i en bil och vi ska prata om hennes missbruk och vårt liv tillsammans framför ett tv-team på flera personer. Det är snart dags för reality.
Jag lägger mig i sängen i mitt rum och tänker på mina barn. Jag tänker på mamma och jag tänker på mig själv. Jag gillar inte det jag ser framför mig och jag bestämmer mig, där och då, för att försöka öppna några dörrar. Jag känner mig trött på mitt sätt att stänga ute mina känslor och på min livstaktik att inte prata om det som var jobbigt och svårt och som självklart påverkat mig på en rad olika sätt.
Jag förminskade mamma när hon blev nykter genom att inte möta det hon gick igenom. Det har jag fortsatt att göra sedan dess. Såklart har även hon haft ett ansvar att hjälpa mig att förstå och kunna gå vidare.
Men min del i det hela är också tydlig för mig.
Att jag skyddat mina barn från min mammas alkoholism känns långt ifrån självklart. Kanske har jag istället transporterat vidare sjukdomen och symptomen?
Jag byggde upp ett liv med murar och trodde att jag därigenom säkrade mig själv och människorna runt mig. Istället blev det på flera sätt tvärtom. Jag har alldeles för sällan visat V och L att jag är ledsen eller att jag påverkats av det jag varit med om.
Jag har haft svårt att visa känslor överhuvudtaget.
Jag är orolig för att jag inte har lärt dem att det är ok att vara liten och rädd. Det jag sett som styrkor är egentligen bara svagheter.
Jag har såklart på något sätt alltid vetat att det varit på det sättet. Men nu, i Lofoten, känner jag att jag har en chans att påbörja något annat. Göra på ett annat sätt. För mina tjejer, för mig själv och för min mamma. Och för alla andra nära mig.
Den första inspelningen går rätt bra. Vi filmas under flera timmar och får till ett samtal vi aldrig tidigare haft. På en bänk vid vattnet rör vi oss mellan olika händelser och jag ser hur mamma försöker släppa på skulden hon känner. Fotograferna rör sig runt oss och inspelningsledaren J peppar och ger oss direktiv eller spår vi ska rota vidare i. Jag tycker det är svårt och jag blir känslosam flera gånger. Jag kämpar för att stanna kvar i samtalet och för att säga det jag känner.
Det är tufft. Men jag låter tårarna komma.
Det blir till slut några riktigt fina dagar i Lofoten. De andra deltagarna är helt otroliga människor och det hjälper mig att våga öppna upp ännu mer.
Det sista jag är med om är en inspelning som pågår i många timmar. Vi är inne i en Lerinsk fiskfabrik med vitt kakel överallt, stora maskiner och sladdar som hänger från taket. Tunga gråa moln dominerar utsikten ur de enorma fönstren. Det är några veckor kvar innan fiskesäsongen ska dra igång och efter flera år av produktion är det svårt att få bort lukten helt. Det är en fantastisk plats för en tv-inspelning.
Vi sitter i en halvcirkel, jag, mamma, de andra deltagarna och Lars och hans man Junior. De har målat tavlor på tema förlåtelse och vi går igenom tavla efter tavla. Jag engagerar mig i en lång diskussion om skammen som många missbrukare känner. Deltagarna delar historier från sina liv och stunden är starkt berörande.
Någonstans i den där fiskfabriken så ser jag det hela lite tydligare. Mammas långa resa att bli nykter och att kunna fortsätta vara det. Hon, och de andra deltagarna, har gjort så mycket för att kunna leva sina liv utan droger. De har tagit sig igenom enorma svårigheter. De har alla kommit så långt, men ingen av dem har på något sätt förlåtit sig själva för det som deras missbruk orsakat andra. Det är en gräns de inte klarar av att passera.
Och när jag lägger in mig själv i det pusslet med mamma så kan jag se den röda missbrukstråden relativt klart. Från mammas missbruk till mitt sätt att hantera det till mina barn. Om ingen aktivt sätter stopp så fortsätter garnet att vävas och skuld och skam flyttas från en generation till en annan. Med livsfarliga konsekvenser som följd.
Min mamma drack när jag var liten. Min uppväxt innehöll ensamma nätter, rädsla och lögner. Jag skapade ett alter ego för att kunna hantera allt jag var med. Och mitt medberoende, som följt mig genom livet, har varit tystnad och förnekelse.
Det tänker jag inte längre acceptera och den här texten är ett av mina steg till förändring.
Jag måste lyckas, för V och L och generationerna som kommer efter.
Tack för att du läste ända hit.