Ni har säkert sett alla artiklar i tidningarna om efterspelet till Charlotte Kallas memoarer ”Skam Den Som Ger Sig”.
Det mesta har handlat om Therese Johaugs dopning och om mens i skidspåren.
Och så självklart det där med kyssen.
Eller snarare Kyssen.
Om ni inte sett det har ni levt i kraftig medieskugga. Peter Settman kysste Charlotte Kalla vid Idrottsgalan 2008 och det där gillade inte Kalla. Inte för att hon blev smittad och fick ställa in tävlingar, utan för att det var ett ingrepp i hennes personliga integritet. Man kysser inte folk hursomhelst, särskilt inte unga tjejer och i synnerhet inte Charlotte Kalla.
Peter Settman förvandlade sig ju till sin gamla tv-figur Ronny i Ronny & Ragge innan han utdelade Kyssen till en generat skrattande Kalla inför ett gapflabbande Globen.
Ronny & Ragge pratade om saker som ”pök” och visade skåran i sina jeans och hade de levt i dag hade de väl kallats för anhängare av svårartad EPA-dunk och kört omkring i sina trimmade A-traktorer och lyssnat på Lucianoz och Fröken Snusk.
Särskilt Fröken Snusk.
Men under sin storhetstid kallades de för ”räggers” och sånt. Bilburen ungdom. Buskis i buskisens förlovade land på Sveriges Television mitt på Östermalm i Stockholm.
Men efterspelet till Kyssen visade att Settman frågat alla om lov och råd och fått ja och alla tyckte det var en jättekul idé. Hö hö. Ungefär lika kul och smart som den spanska fotbollspampen Luis Rubiales tyckte att det var att kyssa spelaren Jennifer Hermoso efter VM-guldet i somras.
Hö hö.
Hon tyckte inte det var kul.
Inte Kalla heller.
För Hermoso och Settman var det säkert ett sätt att plocka poäng eftersom det finns ett inslag av busighet i att ge sig på en upphöjd människa, en vinnare. Vad kan bli fel, liksom?
Men nu vet vi alltså att det där himla kyssandet inte är så himla kul. Oönskad intimitet, typ. Charlotte kände sig lika kränkt som Hermoso. Och spanjorens kyss kostade honom jobbet och han förlorade halva sitt kungarike av presidentskap för att han kysste en prinsessa.
Settman tyckte säkert att innebörden av hans kyss var att den vansinnigt söta prinsessan Kalla fick kyssa en lagom ful groda vid namn Ronny och kanske skulle de båda förvandlas till kungligheter för all framtid.
Settman bad om ursäkt i veckan. Han gjorde det direkt och ganska omsorgsfullt och jag tror man kan sammanfatta reaktionerna med att Kalla förlät honom. En smula försiktigt – och kanske lite halvhjärtat. Men ett slags förlåtelse och försoning kan vi nog ändå tala om, inte på biblisk nivå men ändå åtminstone lite så där tonårsaktigt à la skolgård i alla fall. Rökrutans benådning.
För spanjoren blev det inte så för han fattade ju inte att han gjort fel.
Han gjorde nästan alla metoo-mäns misstag att enbart tycka synd om sig själv. Till och med hans mamma understödde hans sårade oskuld och hungerstrejkade i en kyrka. Men hon var ju bara en mamma så henne kan man kanske förstå.
End of story, tänkte jag tills jag kom att tänka på mina egna erfarenheter av offentliga kyssar.
De är inte så många, men en blev kraftigt omskriven, minns jag tydligt. Aftonbladet delade ut tv-priser i egen regi på 90-talet.
Jag var konferencier vid några av de där galorna och jag minns att det gick ganska hett till.
En gång vann Kristian Luuk ett av de stora priserna. Han sprang vrålande runt i lokalen och upp på scen och eftersom jag var prisutdelare och kranskulla och värdinna på samma gång så rusade han rakt fram till mig och gav mig en stor fet kyss rakt på munnen.
Smack.
Jag kände en antydan till tunga och kroppsvätskor och jag kände hur han tryckte båda sina händer runt mina kindknotor och fortsatte kyssas.
Smack igen.
Det kändes verkligen som om han var nåt riktigt stort på spåret och inte vet väl jag om jag uppmuntrade honom eller slätade tillbaka, men ett himla kyssande blev det.
Hade jag varit en groda hade jag blivit livrädd för att behöva vandra ut från lokalen som vilken hertig av Värmland som helst, med dyslexi och folkskygghet och hela baletten.
Blev jag kränkt?
Jag tror inte det. Ingen tyckte att jag borde skärpt mig och satt gränser. Ingen tyckte att jag borde skämmas. Ingen tyckte att jag bjöd ut mig.
Men det där var min upplevelse. Kanske är den typiskt manlig. Kanske är den ett uttryck för min egen härskarteknik. Kanske är den bara korkad.
Hursomhelst, Kristian Luuk; du behöver inte ringa och be om förlåtelse.
I alla fall inte på en biblisk nivå.
Veckans stjärna
Jag hyllade Malick Afocozi för hans totala succé i Kinky Boots i Säffle häromveckan. ”En stjärna föds” skrev jag. Nu hör jag att han redan fått en ny storroll: West Side Story på Volksoper i Wien. Fucking Volksoper.