Rädda glesbygden med statliga byläkare

Utöver att lägga ned alla fria läkare som följt familjer under lång tid innebär också utredningen att alla specialistläkare som arbetar på nationella taxan ska avskaffas, skriver Gustaf Drougge.

Svensk landsbygd brottas med utmaningar som minskad service, utflyttning och en åldrande befolkning. Nu har ett nytt hot seglat upp mot landsbygden – en centralisering av fristående läkare.

Enligt Läkarförbundets uträkningar behövs närmast en dubblering av antalet distriktsläkare i Värmland. I dag har Region Värmland 2 225 invånare per läkare. Behovet av fler läkare är akut.

I dag finns det läkare som finansieras genom en nationell taxa, men med egna patienter och med stor individuell frihet. Det är liknande småskaliga mottagningar som ofta lyfts fram som ett föredöme och många patienter uppskattar den personliga kontakten. Nu föreslår en statlig utredning att dessa, ofta egenföretagande läkare ska avvecklas.

Intentionen i utredningen ”Uppdrag att möjliggöra bättre tillgång till hälso- och sjukvård i hela landet genom främjande av etablering i glesbygd” är god - att göra vården mer jämlik. Det är en väsentlig sämre tillgänglighet till vård i glesbygden och särskilt för äldre. Även om tekniska framsteg har underlättat distanskontakter behöver läkare fortfarande kunna lyssna på ett hjärta eller titta ned i halsen. Tyvärr landar utredningen fel i att Lagen om läkarvårdsersättning (LOL) ska avskaffas, vilket bland annat innebär ett avskaffande av glesbygdsläkare.

Det är resultatet av ett framgångsrikt lobbyarbete av regionerna som länge haft problem med konkurrensen och upplevt att det är svårt att kunna kontrollera läkarna på samma sätt som regiondrivna vårdcentralerna. Utgångspunkten för regionernas tankemodell är att alla vårdcentraler ska vara samma och alla ska ha samma vårdutbud. Det ger i teorin mindre administration, men det tar inte hänsyn till den verkligheten där många lokala glesbygdsläkare riskerar att försvinna.

Utöver att lägga ned alla fria läkare som följt familjer under lång tid innebär också utredningen att alla specialistläkare som arbetar på nationella taxan ska avskaffas. Detta är ett särskilt hårt slag mot patienter inom psykiatrin där många patienter har svårt att anpassa sig till stora vårdenheters strukturer och bristande tillgänglighet. Verkligheten är att många patienters direktkontakt med sin specialistläkare försvinner när alla ska jobba likadant i regionens givna mallar.

Vi måste vara ärliga med målkonflikterna i svensk sjukvård. Det går inte ha den bästa specialistvården i varje region och därmed kommer vi som patienter behöva resa mer, för god vård i tid. Men det bör inte gälla våra husläkare som tvärtom ska vara mycket tillgängliga och helst ha god kännedom om sina patienter.

I dag arbetar många av dessa fristående läkare i storstäderna, därför bör man rikta en del av dagens glesbygdsstöd till att särskilt finansiera byläkarna. Regeringen bör därför med hänsyn till Tidöavtalets särskilda satsning på glesbygdsvård slänga utredningsförslaget och tvärtom öppna för särskilda statligt finansierade glesbygdsläkare.

Dessa läkare har både hög produktivitet och hög kontinuitet. Det är små kostnadseffektiva enheter med hög flexibilitet och självbestämmande för personal och läkare. Inte bara är det många patienter som vill söka vård på ett sådant sätt. Det har även visat sig vara ett bra sätt att få äldre läkare att kunna verka längre när det finns alternativ till regionens större vårdenheter.

Sverige befinner sig i ett läge där vi har allt fler läkare, men som träffar allt färre patienter. Därför behöver vi förstärka de läkare som träffar flest patienter även om det skulle skava lite hos någon regionbyråkrat.

Gustaf Drougge