NWT:s kulturpristagare Marit Kaplas nya steg efter Osebol: ”Går varenda meter”

Med förtroliga intervjuer och dokumentär blick sätter Marit Kapla ljuset på människan, från Osebol och ut i världen.

Efter genombrottet med den unika boken om Osebol har hon fortsatt att utforska världen på sitt eget vis.

Nu får hon NWT:s kulturpris för 2023 – och vi följer henne bokstavligen en bit på vägen i hennes senaste projekt.

– Schvooousch!

En stor lastbil dundrar förbi och trots att vi går i gåsmarsch, långt ute på vägrenen, känns trafiken hotande.

Marit Kapla är bokstavligen igång med ett nytt litterärt projekt och NWT hänger med henne ett stycke på vägen. Hennes plan: att vandra hela vägen från sin födelseort Malung till sin nuvarande hemstad Göteborg. Längs vägen ska hon möta människor som lever längs pulsådern E45 och slutresultatet ska bli en teaterpjäs. Nästa höst blir det premiär på Hagateatern i Göteborg.

”Jag vill sälja allt”

Dagens etapp sträcker sig från Värmlandsbro till Säffle och vi hinner knappt lämna parkeringen utanför Grön Ko, innan dagens första möjliga intervjuperson dyker upp.

– Ni vill inte köpa ett hus? Jag vill sälja allt, säger killen som är på väg ut med sin bil på utfarten vi är på väg att snedda över.

Marit berättar om sitt projekt och tar hans kontaktuppgifter. Efter en kort stunds prat är vi på gång igen. Vi genar över ett dike, korsar vägen och hukar snart längs vägrenen.

– Är inte du rädd? tjoar jag.

– Jo!

Bara ett kort stycke längre fram kan vi vika av från den larmande riksvägen.

– Det kan vara värt en omväg om man slipper gå på 45:an, konstaterar Marit.

Inte bara för att vi slipper vara rädda, visar det sig snart. Också för att vi ser blommorna längs vägen, fåglar i skyn, vackra hus, en kyrka, ett gammalt fattighusmagasin. Att vandra istället för att åka bil öppnar för fler intryck.

– Det ger massor med olika saker. Att färdas långsamt gör att man upplever mer, men det är också det att man är ute hela tiden. När man åker bil, buss eller tåg så sitter man ju inomhus och är skyddad från vädret och vinden. Man är på en och samma plats hela tiden egentligen i bil, buss, tåg eller flyg, men när man går är man ett med omgivningen.

– Det händer saker hela tiden när man är ute och går. Man upptäcker så mycket!

Lär sig mycket

Marit Kaplas mobil är fylld med bilder från vandringarna. Det kan vara något hon sett i ett dike eller ett fint hus som fått henne att ta upp mobilen och ta en bild.

– När man går så här och speciellt när jag inte har någon tid att passa, kan jag stanna och titta på saker. Man lär sig mycket om bygden man går igenom.

Att gå till fots underlättar också mötena med andra människor, som är ute i en trädgård eller kommer trampande på en cykel.

– Regeln är att jag ska helst bara prata med folk som jag träffar när jag gör den här vandringen, men det gör inget om jag inte hinner prata med dem när vi ses längs vägen. Då kan jag återkomma.

Lifta är däremot uteslutet, även om det regnar och är motvind och klockan tickar på och någon snäll råkar stanna och fråga.

– Nej, det är förbjudet. Jag ska gå varenda meter. Jag måste ju kunna säga att jag gått hela vägen!

I boken om Osebol mötte Marit Kapla människor som bor i bygden hon själv lämnade. Hon bodde där som barn, men har aldrig riktigt släppt kontakten. Barndomshemmet är sålt, men boken har för evigt kopplat henne samman med byn.

Inspirerad av Strindberg

Det nya projektet handlar precis som Osebol-boken om vanliga människors livsvillkor. Och på samma sätt som boken både är en skönlitterär bok och en autentisk intervjubok, knyts mötena med människor och natur längs E45 in i en ny form, en teaterpjäs.

– Pjäsen ska vara fritt inspirerad av August Strindberg. Jag har läst en bok han skrivit som hette Bland franska bönder. Den är som ett reportage där han intervjuade franska bönder. Just nu läser och lyssnar jag på ganska mycket av hans böcker, romaner, dramer, brev och dagböcker och allt möjligt.

I somras tog hon tåget till de franska bygder som Strindberg tog sig runt i 1886.

– Då är min kropp på samma ställe som hans var en gång. Vi har gått samma sträcka och så kan jag se vad han skrev om i sin text och jag kan se mig omkring i dagens landskap och fundera över vad som är likadant. Han skrev om vinstockarna på berget och det växte vinstockar där idag också.

Tidigare har hon vandrat i andra litterära gestalters spår.

Vandringen som metod

– En tidigare vandring gick jag i fotspåren efter Ellen Key och Selma Lagerlöf. Eller snarare så här: Ellen Key hade gått i Gösta Berlings fotspår runt Fryken 1899 och då gick jag i deras fotspår. Andra gången gick jag i Mary Wollstonecrafts fotspår genom Halland. Hon reste genom Skandinavien 1755.

Hon gillar att vandra, även utan litterärt uppdrag, men, påminner hon om vandringen hon nu är ute på:

– Vandringen är ett medel, men att genomföra en vandring är inte huvudmålet. Det är ett sätt att träffa folk, säger hon.

Hon har avsatt sammanlagt 30 dagar till E45-vandringen, som hon delar upp i etapper. När hon går i mål har hon gått drygt 40 mil.

Blir det aldrig tråkigt?

– Nej. Ok, om jag ska vara ärlig. Det som är tråkigt är när jag måste passa en tid och det måste jag eftersom jag inte vill tälta. Det är skönt att komma in till värme, rinnande vatten och varm mat, men då måste jag passa tiden. Ibland måste jag bara trampa på.

Dagens första delmål närmar sig: Göstakrog. Marit Kapla har nu ett vägval att göra: en närmare väg med mer närkontakt med E45 eller en längre, men stillsammare.

Hon väljer den längre.

Vi vinkar och hon knatar iväg.

En tid senare ses vi på Bokmässan, där hon bland annat är för att presentera Litteraturbankens karta, en digital satsning med litteraturhistoria där hon fått uppdrag att skriva texterna till Värmland.

Hon ska inte skriva in Osebol och sig själv, hävdar hon. Men när hon ett par veckor senare drar till New York på ett resestipendium från Författarfonden får Osebol hänga med.

– Jag har pratat om Osebol på House of Sweden i Washington DC och på en litteraturfestival i Pittsburgh, berättar hon.

Så möts åter det stora och det lilla, detaljer knyts ihop med helhet. En författare som alltid tycks redo att pröva ett nytt steg fortsätter att ta kliv framåt. Nu gör hon det dessutom med ett färskt kulturpris i ryggen.

– Jag blev varm om hjärtat. Värmland är ändå landskap nummer ett.