NWT:s kulturpristagare Jan Jörnmark: ”Punkten där mitt liv förändrades”

Jan Jörnmark är forskaren, författaren och fotografen som på ett unikt sätt fångar de övergivna platsernas magi. Han ser ruinernas romantik och dramatik, men med gedigen kunskap om svensk samhällsutveckling i ryggen visar han också orsakerna och den större bilden.

Nu får han NWT:s kulturpris för 2023.

Vi ses en grå höstdag och tar ett varv i Nykroppa, en av många värmländska bruksorter där en blomstrande storhetstid falnat.

Konsumbutiken mitt i byn är nedlagd och så även den lilla självservicebutiken i en röd liten barack. Orten har kvar sin skola, en pampig kyrka och ett äldreboende, men kring området där bruket en gång pulserade, finns idag sly och ett återvinningsföretag. En sliten länga med bostäder strax bredvid har nyss köpts in av kommunen – utan annan plan än rivning, för att motverka social dumpning.

Jan Jörnmark rör sig vant i de ruffa miljöerna. Rost och ruiner brukar kanta hans väg på hans forskningsresor. I snart tjugo år har han knutit ihop sina forskningsfält och intressen, i projekt som ger perspektiv.

Här var startpunkten

Han är inte bara fotografen som visar anmärkningsvärda bilder, han är också docenten i ekonomisk historia, som kan förklara varför det ser ut så här på orter som Nykroppa, Deje, Edsvalla med flera.

– Det är så typiskt det här. Jag tror Filipstad var rikare än Karlstad. En gång var det en av Värmlands rikaste städer. Det är hela vägen ner. Det är vägen till något annat. Det är som en vålnad av något som var, säger han när vi samlar tankarna på ett fik i Filipstad.

Det visar sig vara en väl vald plats. Här är vi nära startpunkten på ett livsverk.

– Ska jag sätta fingret på en enda plats, där mitt liv förändras, så är det inne i Konsumhallen i Filipstad. Det är då det börjar, slår han fast över kaffekoppen.

Orterna som krympte

I maj 2004 kom han och sambon kom till Filipstad för en helg på Hennickehammars herrgård.

– Det första vi gör är att vi kommer in på Konsum på lördagsmorgonen vid tio-tiden. Jag får en känsla därinne av att affären är överdimensionerad, den är alldeles för stor, och de människor som är där inne, vilket inte är många en lördag vid 10-tiden, de har problem också. Här har något hänt, säger han. Efter det åkte vi runt, till Hällefors, Lesjöfors, Hagfors, Munkfors… och det var ju samma överallt. Det var det här märkliga överallt.

Vad var det du såg?

– Det man ser är ett samhälle som fått en annorlunda kostym.

Decennier av utflyttning har gjort sitt. Bruk och fabriker har stängt, samhällsservice har mattats. Vårutflykten 2004 slutade med ett besök vid anrika Lindfors Folkets park, en gång ett stort nöjesmekka.

– Det var något slags avrundning av det här mycket märkliga.

Samhällssystem försvann

Flera polletter ramlade ner den helgen.

Fotografen Jörnmark som fascinerats av bilder på övergivna platser i USA, insåg inte bara att liknande miljöer finns också i Sverige.

Forskaren Jörnmark såg också strukturomvandlingen som lett fram till att de uppstått.

– Då förstod jag att det fanns något att fotografera i Sverige också och jag såg att det var ett samhällssystem som försvann, med fabrikerna som blev stående, befolkningen som åldrades, miljonprogrammet blev stående tomt och folkparkerna stod kors och tvärs, för det fanns inga unga människor kvar. Arbete – bostad – nöje – det gick upp för mig att det var ett samhällssystem som kollapsat.

”Här fanns ruinerna, jag hade kunskapen om vad som hänt och jag hade fotointresset – alla grejer fanns där. Allt blev rätt!” berättade han i ett NWT-reportage förra hösten.

Ett år senare hade han startat en hemsida, som idag blivit en Facebook-grupp med närmare 333000 medlemmar.

Han har också skrivit tre böcker om övergivna platser, där den senaste, Övergivna platser – finalen, kom ut 2022.

Vemod och skönhet

Och han fortsätter att arbeta i samma riktning. Just nu är han aktiv i bland annat ett projekt där flera kommuner arbetar tillsammans, för att finna framtidsvägar.

– Det handlar om att analysera glesbygdskommuner och bruksortskommuner efter en ny modell, efter ett tyskt koncept. Det är jättespännande.

Han fortsätter också sina upptäcktsfärder – strax efter vår träff drar han till Amsterdam för att studera resterna av ett miljonprogram, ” Här rev dom mer än hälften och byggde radhus”, skriver han på Facebook.

Om hans bilder från de glesare delarna av bland annat Värmland förmedlar både skönhet och vemod, är det sistnämnda inget som biter sig kvar i hans sinne.

Blir du aldrig deppad när du åker runt bland anti-metropolerna?

– Jag blir inte det. För mig är det som att åka runt i en dokumentärfilm. Jag har skrivit om allt det här.

Och där andra eventuellt bara ser ruinromantik, ser Jan Jörnmark något större.

– Det är vackert på det sättet, absolut, men för mig är det dokumentärt. Jag insåg direkt att det här är något man måste dokumentera, men jag skulle tro att de första åren var jag nog ändå inte helt säker på vilken yrkesroll det var jag hade fått.

Hittade kärnan

Idag har han hittat kärnan, har format en egen nisch och vet vad han vill med sin gärning – och trivs i sin unika skärningspunkt mellan kultur, foto, ekonomi, historia, estetik och faktiskt även framtidsperspektiv.

– Det visade sig att jag blev den som dokumenterade det här och jag visste dessutom vad jag dokumenterade, i motsats till de flesta andra, och då är det väl bra att någon gjort det. Sen har det gett mig möjligheten att komma in i den här typen av arbeten som jag håller på med nu i olika kommuner. Det har gett mig möjlighet att arbeta på ett sätt som jag aldrig fått annars.

Ibland har han måhända setts som en lite udda fågel bland forskare.

– Det är inte många andra som gör som jag. Det har säkert gjort att man haft svårt att bli accepterad i vissa sammanhang, men det har jag skitit i faktiskt, skrattar han.

Genuint glad

– So what om de vill betrakta mig som nån jävla ekonom, jag har fått ett sånt makalöst privilegierat liv. Många blir akademiker för att de är enormt teoretiska. Jag kan tycka om teori, men den är till för att använda praktiskt.

I det praktiska arbetet ingår att försöka peka ut vägar framåt, för sargade kommuner och städer.

Efter 45 år i Göteborg känner han sig som lika delar göteborgare och värmlänning. Beskedet om NWT:s kulturpris för 2023 gjorde honom genuint glad.

– Det är väldigt roligt att få någon form av erkännande i Värmland. Värmland ligger mig otroligt nära. Värmland betyder enormt mycket för min del.

Han ler.

– Det här var kanske till och med något större, än när någon sa att du kommer att bli ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien. Det här var på den nivån!