Pascalidou lyfter fram papporna på bokfestivalen: ”Har levt marinerade i våld”

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou skrev boken Mammorna och fick ständigt frågan ”Men var är papporna då?”

Nu gästar hon Värmlands bokfestival med boken som svarar på just det.

I Mammorna, boken som också blev teaterpjäs, skildrar Alexandra Pascalidou mammor vars barn dragits in i kriminalitet, gängvåld och droger.

Hennes senaste bok däremot handlar om papporna i samma miljöer.

– Det är 30 pappor som står här samlade i boken, som jag har ägnat två och ett halvt år att skriva. Det är på uppdrag av folket kan man säga, säger hon.

För varje gång hon pratade om förra boken, Mammorna, fick hon samma fråga, den som nu också är titeln på hennes nya bok: ”Var är papporna?”.

”En smärtsam historia”

– Jag tänkte att jag måste gå hem och leta efter de frånvarande papporna. Eftersom jag själv uppvuxen med en frånvarande pappa med ett eget fadersdrama, så var det en ganska smärtsam historia, men jag försökte förstå våldet, skjutningarna, allt det som utspelar sig och då går det inte att väja för männen. De måste vara med! säger hon.

I boken skildrar hon pappor som av olika skäl varit frånvarande från sina barn och familjer.

– Jag ville lägga ett pappapussel. Det kunde inte bara vara gangsterpappor, det kunde inte bara vara pappor i fängelse som var frånvarande för att de var frihetsberövade. Det var pappor som var tvungna att jobba dygnet runt för att försörja familjen, det var pappor som upplevde sig utmanövrerade i samhället av rättsväsendet, av mammorna och så vidare. Det var fäder som kände sig allmänt missförstådda och osynliggjorda på olika sätt och det är pappor som levt marinerade i våld och tyvärr också använt våld själva och haft svårt att bryta det här macho-arvet. Det är som en obduktion i den här boken, i samtidens manskultur, men också våldskultur och det som händer i våra fattigaste, försummade förorter just nu.

”Obändig optimist”

Alexandra Pascalidou är uppväxt i Rinkeby och har på nära håll sett utvecklingen stegras mot mer våld, fler skjutningar, mer droger.

– Jag ser inte bara de senaste dagarnas skjutningar, utan jag har följt och närstuderat det här. Det jag ser förutom symptomen är orsakerna, de som tillåtits växa under alla år och de är ju svårare att komma åt. Det går inte att vända hur lätt som helst.

Att det går, tror hon dock stenhårt på.

– Jag är obändig optimist. Det finns människor som vill hjälpa till, som vill kämpa. Det finns otroligt mycket ljus och det finns avhoppare som säger släpp in oss, vi vill jättegärna vara med och lösa den här sortens konflikter och det pågående småskaliga kriget. Men det krävs också krafttag och då menar jag att bryta segregationen. Det krävs insatser och resurser för skolan, socialtjänsten – en socialpolitik värd namnet – och en upprustning av välfärdssamhället.