Katarina, 54, har MS: ”Jag får gnälla tio minuter om dagen – inte mer”

2018 fick Katarina Jonsson som 48-åring diagnosen MS, Multipel skleros. Några av de vanligaste symptomen på MS är synnedsättning, domningar i armar och ben och gångproblem. För Katarina var det den sista av dem.

– Jag märkte att jag vinglade när jag gick, säger hon.

Här berättar hon hur träningen har hjälpt henne och träningsresan hon har gjort, från att grinig komma till gymmet till att idag gå dit med ett leende på läpparna.

2017 flyttade Katarina Jonsson från Arvika till Kristinehamn för att börja jobba på Bäckhammars bruk. Det innebar skiftarbete. Och med skiftarbete kommer ofta trötthet, det är inget ovanligt.

– Jag var ju trött, men jag tänkte att det beror väl på att jag jobbar skift, säger hon.

Ett vanligt symptom på MS är att man får nedsatt syn på grund av synnervsinflammation, men på Katarina märktes inget på synen. Hos henne började det med vingliga ben.

– Anledningen till att jag sökte vård var för att jag vinglade när jag gick. Det var en dag när jag var ute och gick med en kompis och hon märkte det här och sa: Det där måste du söka för. Och det gjorde jag. Jag kom till vårdcentralen och där bad jag om en remiss.

Hon fick komma till Karlstad.

– Läkaren där sa: Det är inget fel på dina ben. Men efter MR-röntgen och ryggmärgsprov, som jag för övrigt aldrig vill göra om, så konstaterade man direkt vad det var för fel. Jag hade det man kallar för McDonalds kriterier.

För att ställa diagnosen MS arbetar man efter en internationell mall som kallas McDonalds-kriterierna, som ger läkaren möjlighet att göra en bedömning utifrån symptom, MR-bilder och ryggmärgsvätskeprov.

Efter att hon fått provsvaren blev hon kallad in igen.

– Det dröjde bara ett par dagar. Jag fick åka till Torsby och vara på Frykcenter (ett rehabiliteringscenter, reds.anm.) i tre veckor, men jag fick komma hem på helgerna. Jag fick lära mig att gå med rullator och allt teoretiskt som har med sjukdomen att göra. Och anhöriga fick komma dit och ställa frågor.

I början fick Katarina bromsmedicin, men nu tar hon ingen sådan längre. Men hon går på regelbunden MR-röntgen.

Katarina har en dotter som är 28 år och bor i Arvika. Resten av de anhöriga har hon i Vänersborg och Trollhättan.

– Jag är född i Vänersborg. Men kom till Arvika på grund av jobb och sedan till Kristinehamn av samma anledning. Men idag har jag ett etablerat kontaktnät här.

Katarina Jonsson säger att hon inte hade någon koll på sjukdomen innan den drabbade henne. Hon har också progressiv MS, till skillnad från de som har skovvis förlöpande MS, vilket majoriteten av MS-sjuka har.

– Överlag betyder det att för mig är det ungefär samma varje dag. Har man skov kanske man inte kan gå på tre veckor och sedan helt plötsligt kan man gå igen. Så sett är progressiv nästan bättre, det är på en mer jämn nivå.

Katarina blir väldigt trött och hon måste anstränga sig för att kunna prata.

– Men jag har en regel. Jag får gnälla tio minuter om dagen – inte mer.

Och på frågan om hon alltid har varit en allmänt gnällfri person, svarar hon:

– Jag har varit skiftare, det är klart att jag har gnällt.

Gerd Nilesol är Katarinas ”personliga tränare” inom citationstecken. Det är inte Gerds officiella titel utan något de skojar om att hon är. Och tillsammans tränar de på HK Träningscenter fyra dagar i veckan.

– Du kanske har gnällt färdigt för din livstid, säger Gerd och Katarina skrattar.

Gerd Nilesol fortsätter:

– Nej, men allvarligt talat. Om en person som har MS har den inställningen att inte gnälla mer än tio minuter per dag, det säger en hel del om Katarina. Hennes inställning till saker. Hon är en helt otrolig inspiratör.

Gerd och Katarina började med träning på HK Träningscenter en gång i veckan. Innan Katarina började träna där kunde hon knappt gå.

– Sedan skulle jag vara med på ett pass där jag skulle komma ner på golvet. Jag kunde inte det, jag höll i rullatorn hela tiden. Men nu kommer jag ner på golvet. Jag klarar också att gå i trappor och idag har jag cyklat fem och en halv kilometer. Just tisdagar (som det är vid den här intervjun) är jobbiga. Det är flera olika grejer på schemat. Till exempel dansmix. Alla är som älvor på dansgolvet och där kommer jag, efter med rullatorn.

Forskningen om MS har gått framåt de senaste åren och kunskapen kring sjukdomen har ökat avsevärt.

– För 15 år sedan skulle man inte träna om man hade MS eller Parkinsons sjukdom, det är nya tider nu. Och jag får nog erkänna att träning är lite bra. Och här på HK Träningscenter är det bra för det är inte så många ungdomar som spänner sig.

Det man idag vet är att rökning, brist på D-vitamin och övervikt är tre faktorer som ökar risken att få MS, liksom skiftarbete och organiska lösningsmedel.

– Jag har gått ner 25 kilo i vikt sedan jag började träna, säger hon och tillägger:

– Sedan har vi ju det sociala, som träningen ger. Det är också viktigt här. Att få sitta och tjöta och dricka kaffe. Att få ha struktur och rutiner. Jag har fått mer livsglädje, säger Katarina.

Nu tränar de fyra dagar i veckan. Onsdagar och på helgerna är det vila och återhämtning.

– Och förutom träningen så gör jag bara en sak om dagen. Har jag tvättstugan, så gör jag bara det. Idag väntar diskbänken på mig när jag kommer hem, säger Katarina.

Men hon erkänner att träningen tog emot i början.

– Jag var grinig i början när jag gick hit. Jag gick absolut inte hit med ett leende. Men det gör jag nu.

Inlärningen tar också längre tid nu för Katarina.

– Jag märker det, det går trögare. Jag har vant mig, men jag blir irriterad när jag begriper att jag inte begriper.

Katarinas råd till den som drabbas av sjukdomen är:

– Läs på. Ta reda på så mycket du kan. Börja träna så fort det går. Sitt inte hemma och bli bitter, det är farligt. Och gå med i Neuroförbundet Neuro Värmlands län för stöd och råd.

Katarina vet att hon hade varit rullstolsburen om hon inte hade börjat träna.

– Träningen har räddat mig från det, avslutar hon.