”Kötten” är inlagd tre dagar och tar 100 tabletter – varje vecka: ”Mina njurar är helt slut”

Det är donationsveckan och Tobias ”Kötten” Andersson, 43, är en av dem som behöver ett nytt organ.

Det var i april som livet förändrades i grunden.

– Det som är bittert är att sjukvården inte gjorde sitt 2019.

Tobias ”Kötten” Andersson är född och uppvuxen i Ölme. Han bodde några år i lägenhet i Kristinehamn men flyttade tillbaka.

”Kötten” har alltid varit en sportig typ. Han är framför allt en profil inom innebandyn i stan. Han är bland de som spelat flest seniormatcher och han skulle för andra säsongen ha varit huvudtränare i Kristinehamns IBF:s herrlag.

Nu är han inte det minsta sportig.

– Jag är så otroligt trött, kronisk trötthet. Jag sover väldigt mycket. Trötthet tillhör sjukdomen, men drabbar inte alla. Om jag går till föräldrarna, 250 meter, är jag helt slut.

”Kötten” är en av cirka 1100 i Sverige som varje år drabbas av njursvikt.

Det började med att han kontaktade vården för sömnapné. ”Kötten” säger att han hade så långa andningsuppehåll att hans fru Veronica trodde att han skulle dö.

Prover började tas på sjukhuset i Karlstad.

– En dag ringde Veronica om att sjukhuset ville ha tag i mig, att jag skulle släppa allting och ta mig till akuten. Där frågade de oroligt hur jag mådde. Jag mådde ju bra, säger ”Kötten”.

Tyst sjukdom

En läkare berättade att hans njurvärden var fruktansvärt dåliga.

– Mina njurar är helt slut.

”Kötten” blev inlagd på avdelning 33 och han vill tacka personalen som är proffs ut i fingerspetsarna, som han säger.

”Kötten” säger att njursvikt är en tyst sjukdom och att hans problem började redan 2019. Han hade en infektion, sökte vård i Kristinehamn och en läkare anade oråd. Det gjordes en notering om att ”Kötten” skulle följas upp med regelbunden provtagning.

Men det kom inga kallelser och ”Kötten” trodde att då var det väl inte så allvarligt.

Hoppade över

Behandling av njursvikt sker i fem steg.

– Jag gick direkt till steg fem, säger ”Kötten” som gjort en anmälan om försummelse från sjukvårdens sida.

Han säger att det har varit provtagningar till förbannelse. Han fick börja med PD-dialys (peritoneal dialys). Man får en kateter inkörd i buken och katetern är kopplad till en maskin.

Man kan välja mellan behandling på sjukhus eller hemma.

– Då valde jag att göra det hemma för man vill ju ha ett friare liv. Jag gick en skola för att lära mig. Katetern suger åt sig alla orenheter och åtta timmar varje natt var jag uppkopplad. Vätskan i påsar gjorde jag mig av med på morgonen. Jag var fri på dagen, säger ”Kötten”.

Men behandlingen fungerade inte. ”Köttens” värden blev ännu sämre. Han fick sluta med PD-dialys och lades in på sjukhuset på nytt.

Han började då med CDK (Central dialys kateter). Här sätts katetern i ett större blodkärl och det kallas blodanalys. Behandlingen måste göras på sjukhus.

”Kötten” säger att en dialys tar cirka 4,5 timme och att han gör det varje tisdag, torsdag och söndag. Under behandlingen har ”Kötten” det ganska bra. Han ligger i en säng och kan titta titta på tv och använda dator. Han vill även här tacka personalen, superproffs de också.

Men dialys tar mycket på krafterna.

– Det kan jämföras med ett maratonlopp för kroppen, säger ”Kötten”.

Tre gånger i veckan gäller livet ut, om han inte får en ny njure.

– Jag får aldrig lämna telefonen. Jag ska kunna inställa mig i Uppsala inom en viss tid. Men det känns så där. Om de ringer innebär det att nån har förolyckats nånstans.

Den andra möjligheten är frivillig donation. ”Kötten” hamnade automatiskt i ett register över personer som behöver en ny njure. Det gäller att njuren är kompatibel. ”Kötten” säger att personen måste gå igenom alla tester som han själv har gjort och att processen kan ta ett år.

Och en ny njure innebär inte att han blir frisk.

– Det blir mycket sjukhusbesök ändå.

”Kötten” har varit tvungen att lägga om kosten.

– Jag får bara dricka åtta deciliter vätska per dag. Jag är konstant törstig. Det är ett helvete.

Under intervjun dricker han två deciliter vatten. Han säger att han måste vänta i fyra timmar innan han får dricka något igen. Däremot får han – eller rättare sagt måste – ta massor av mediciner; runt 100 tabletter i veckan.

”Kötten” säger att sjukdomen har inneburit en stor omställning för honom och hans familj. Han har tre barn; Gabriel 21, Noah 20 och Elliot 13. Det var tänkt att han för sjätte året skulle vara tränare för Elliots lag i IFK Ölme.

Han missade sonens fotbollssäsong och hela herrinnebandylagets försäsong. Nu är han med så mycket han kan.

Och han jobbar.

– Regeln är att du är sjukskriven när du gör den här behandlingen. Men jag är ingen människa som går hemma. Jag höll på att gå åt. Jag fick på nåder av läkarna jobba 25 procent, på Telia i Karlstad. Jag får komma och gå hur jag vill. En stor eloge till min chef och kollegor, säger ”Kötten”.

Hur ser du på framtiden?

– Det går inte att lägga sig ner och dö. Man måste kämpa. Det som är bittert är att om jag hade fått gå de vanliga stegen så hade man kunnat bromsa det här. Om jag hade blivit frisk går inte att veta. För mig gick det käpprätt åt helvete.