På Lofoten har Lars Lerin mött både det vackraste och det allra mörkaste i livet. Här har han häpnat över vidunderliga vyer, men också skadat en annan människa djupt i själen.
Länge tvekade han inför att återvända, men nu står han här med en tv-serie, en ny bok och hela ateljégolvet fyllt med färska akvareller – allt på samma tema.
– Det är det där jävla Lofoten, säger han med ett stort leende.
I Lars Lerins purfärska praktverk Lofoten, som just kommit ut på Albert Bonniers förlag, påstår han att han är pensionär.
Fast pensionärslivet a la Lerin liknar inte andra seniorers.
I onsdags var han på tv-inspelning i Stockholm: på söndag kan du se honom och Junior i Bianca Ingrossos talkshow. I torsdags var det återträff med deltagarna i hans egen nya tv-serie, som sänds i januari. Och på söndag är det minsann hockeydags i Munkfors – det återkommer vi till.
”Fick ta i varje morgon”
Nya tv-serien spelades in på Lofoten i sensomras.
– Vi var där en hel månad och spelade in sex avsnitt, med anhöriga till alkoholister och narkomaner, säger Lars Lerin.
Det blev påfrestande veckor, för återkomsten gav inte bara glädje över att återse miljön han älskar så mycket. Tunga minnen kom också upp i dagern.
– Första veckan när jag var där nu tänkte jag hur ska jag orka med det här en hel månad. Varje morgon fick jag ta i för att gå upp och gå in i rollen där och ordna med den där tv-inspelningen. Jag mådde så dåligt av att det kom tillbaka allting. Hur jag var då och vilket elände jag ställde till med.
Som i mardrömmen
Han har drömt mardrömmar om det under åren:
– Jag är ute och nästan kryper på gatan för att försöka komma fram till mitt hem och allt är snöslask och allt är som mardrömmar kan vara; man kommer aldrig fram, eller så kommer jag fram och det är ett helt annat sammanhang där. Nu tyckte jag att jag upplevde de där drömmarna när jag kom dit igen, den känslan att jag var utestängd och att Lofoten inte var mitt längre. Känslan när man går förbi sitt hus och inte har nyckel till att gå in, utan jag är utestängd, det var en jobbig känsla, säger han.
Berättar om hårda åren
Han är mycket öppen om det som varit, även om relationen med norrmannen Yngve som han levde ihop med i över tio år. De träffades på Lofoten, sambon var också konstnär, men trots ömsesidig förälskelse blev deras tid tillsammans turbulent.
I Lofoten-boken berättar Lars Lerin om hur han ställde till med svartsjukedramer, om gången när han kastade en tv genom fönstret på tredje våningen (och dan därpå gick med blommor till grannarna) och om vitrinskåpet han välte så skärvorna yrde.
Efter en sista dramatisk händelse, då han förlamad av alkohol fördes i ambulans till vård, lämnade han allt, åkte hem till Värmland, sökte sig till ett behandlingshem.
Exet blev kvar på Lofoten och bor där än, i Svolvaer.
De har ingen kontakt längre. Och de möts inte igen i tv-serien heller, trots att den utspelar sig just i Svolvaer.
”Jag förstörde honom”
– De försökte att han skulle vara med men det var blankt nej där. Han bor kvar där i huset. Han vill inte träffa mig.
Han uttrycker stor förståelse för det beslutet:
Men när jag kom dit tänkte jag att det har inte med honom att göra egentligen. Jag kan ha mitt Lofoten ändå. Och här hemma har jag Lofoten för mig själv.
– Samtidigt är det 23 år sedan jag flyttade därifrån och man måste se saker... jag kan ju inte prata i hans sak, men den bitterheten är inte så lyckad att gå med heller. Det är bättre att försöka se hur sjuk jag var. Hade jag varit klar i huvudet hade jag aldrig kunnat betett mig på det viset! Men jag har liksom förstört honom på något sätt.
”Kan ha mitt Lofoten ändå”
De mörka minnena överskuggade i många år de ljusa, så mycket att det dröjde länge innan han återvände till Lofoten.
– Det var ett hinder och jag kände det hindret nu när jag var där också. Men när jag kom dit tänkte jag att det har inte med honom att göra egentligen. Jag kan ha mitt Lofoten ändå. Och här hemma har jag Lofoten för mig själv, säger han och blickar ut över ateljégolvet, där ett helt hav av akvareller skimrar av himlar, berg, hav, båtar och hus.
Det är inte bilder från Lofoten-boken, utan helt nya.
– Jag bygger upp ett nytt collage som jag ska ställa ut sen på det gamla Munchmuseet i Oslo.
Han är förvånad själv över vad han målat fram.
– Jag trodde aldrig jag skulle jobba med Lofoten mer. Efter den här boken tänkte jag att nu är det färdigt, nu stänger vi den dörren. Nej. Jag är tvungen att sätta igång igen. Jag började och kunde inte sluta! Det bara fortsatte. Vi får se hur stort det blir. Jag har målat in mig i Lofoten igen! säger han.
Så nu är det bok om Lofoten, tv-serie, en ny utställning och inom en snar framtid kanske också nya målningar – i olja. Lutade mot en vägg står några bjässar till vita dukar, spända på ramar, och väntar.
– Jag har tänkt att jag ska gå upp i format och måla med olja igen. Jag hittade lite nya infallsvinklar när jag var där nu som jag tänkte kunde vara roligt att testa.
Han ler.
– Det är det där jävla Lofoten!
Drömmen infriades
Och visst finns de ljusa Lofoten-minnena också där. I boken berättar han om första besöket, redan 1978.
– Det var min dröm att komma dit, ända sedan tonåren och ännu yngre. Jag hade byggt upp väldiga förväntningar och alla blev infriade. Jag kunde inte tänka mig någon vackrare plats.
Båtresan från Narvik tog nio timmar, men var mödan värd.
– Vi kom dit mitt i natten och såg ingenting, det var mörkt och snöstorm, och nästa dag fick man se hur det öppnade sig och det var ju helt fantastiskt.
”Jag hade inte kunnat bli mer överrumplad om jag än hade vaknat på månen” skriver han i boken.
Hur känner du för den unge mannen som du var då?
– Jag längtar litegrann tillbaka till honom. Det är så dubbelt det där. Man vill ju ha det där levande, sinnenas renhet och så där, men samtidigt har var ålder sitt. Jag var så rädd på den tiden också och det vill jag inte ha tillbaka. Jag beundrar väldigt människor som är yngre som vågar. Som Bianca, som vågar gå in där och ta hela publiken och ansvaret – det är så fritt, det är så vågat och modigt. Jag var så fruktansvärt rädd och knuten.
”Det lät så deppigt”
Men han fann ju sin väg ändå. I bokens sista kapitel konstaterar han att han är gift på nytt, pensionär och fyrabarnsfar. ”Ingenting fattas mig. Jag har ben som bär mig och armar som kan kramas.”
– Den texten la jag till alldeles innan boken skulle gå i tryck. Jag tyckte det lät så himla deppigt, det där med att jag var gammal och inga nya fräscha intryck. Jag var tvungen att lägga till det där med att tänka på vad jag har istället.
Droger och drama är borta; idag fylls livet av måleri och familjeliv. Timmarna i ateljén bryts av skjutsning till skolor och idrottsaktiviteter. Sönerna Gabriel, 7 och Rafael, 8 spelar hockey i varsitt lag på Hammarö, så hockeypappan Lars skjutsar, hejar på och säljer korv.
– Det är inte mitt lyckoställe att vara i den där ishallen och frysa, men det är kul att se att de förkovrar sig och att de satsar som bara den. Och nu på söndag är det match i Munkfors, min gamla hemort, så då får jag komma tillbaka till Klingevi som ishockeypappa. Det är väldigt speciellt!
Hade du nånsin trott att du skulle stå där i den rollen?
– Det är så absurt, det går inte an att tänka sig att livet kan hitta på så mycket konstigt. Man vet aldrig var man hamnar. Man hamnar ju under torvan till slut, men på vägen dit kan det hända mycket.
Lars Lerin om...
...om hur sugen han är att flytta tillbaka till Lofoten:
– Den tanken kommer då och då. Jag tittar på norska Hemnet. Det var ett hus till salu för ett halvår sen på Svinøya och då var det väldigt nära. Det hade blivit ett deltidsboende i så fall. Samtidigt är det väl så att ju äldre man blir, desto mer ska man sansa sig.
...vad deltagarna i Lofoten-serien tyckte när de fick en förhandstitt på första avsnittet:
– Jag hade sett det innan, så för mig var det ingen överraskning, men de var lite nervösa. Alla var väldigt nöjda och det var både skratt och gråt.
...om livet som ”pensionär”:
– Det är så underbart att vara pensionär. (skratt) Mitt liv ser ut ungefär som vanligt. Jag gör ju det jag alltid gjort. Jag målar och så kör jag barnen till förskola och sånt. Jag trivs i rollen att vara lite lekledare, att få följa med dem på träning och så där. Fast jag aldrig haft något intresse för sport tycker jag det är så kul att se deras lycka och iver.
...om talang kontra träning – i konst och idrott:
– Det bygger på vem som är mest envis. Det är så med konst också. Man måste ju ha viljan. Det är mest övning, tycker jag, absolut. Det är så många som är duktiga som kommer till konstskolor, men väldigt få som fortsätter sen för de har inte den där envisheten.
...timmarna som ingen ser:
– Det är en jobbig fråga och den fick jag från Bianca också: hur lång tid tar det att göra en tavla? En del kan säga att Picasso kan göra ett streck bara och så var det klart, men det strecket var ju baserat på ett helt livs arbete.
...livet efter mammas bortgång:
– Konstigt nog så går det. Man anpassar sig till livet utan föräldrar, fast man var så rädd för det. Men jag saknar att dela med sig vad barnen säger för roliga grejer, det vet jag att hon skulle ha uppskattat.
...om det omtalade familjelivet – blir det några fler barn?
– Nej. Inte vad jag vet! säger han med ett skratt.