Det finns demonregissörer och primadonnor – men inte på Folkteatern Järnet i Karlstad.
– Vi gör det tillsammans! säger Hellen Andersson.
Hon är ordförande i föreningen som ger järnet både på och bakom scenen. På lördag, den 11 november, är det premiär på I sista minuten och till våren väntar både Tjechov och en teaterledarkurs.
Varje måndag och varje onsdag samlas det till fritt valt teaterarbete på Gjuteriet i Karlstad. Där har Folkteatern Järnet sin lokal: ett litet men välutrustat teaterrum med scen och en läktare med plats för 40 personer.
Måndagsgruppen och onsdagsgruppen jobbar med varsin pjäs och varsin regissör. Till helgen är det premiärdags för gruppen som tagit sig an Carin Mannheimers pjäs I sista minuten, medan andra gruppens satsning på en nydanande version av Tjechovs Tre systrar kommer till våren.
Alla får vara med
– Vi utgår från dem som är med i gruppen och så letar vi pjäser utifrån vilka vi är. Vi har inte auditions, säger Lennart Wettmark, som spelar i I sista minuten.
– Det tycker jag är styrkan och kärnan i Folkteatern Järnet: att här är alla välkomna som vill spela teater, säger Hellen Andersson, som spelar en Tjechov-syster.
Tålig vänskap
Vi ses hemma hos Marianne. Eller rättare sagt: vi sitter på scenen i det som visar sig vara scenografin där I sista minuten utspelar sig. Marianne är en av huvudrollerna i pjäsen och vid bordet vi samlats kring ska ett parti bridge spelas. Men:
– Det är bridge med förhinder. Det kommer hela tiden saker emellan, säger Ilga Jaunzems som regisserar.
Det är en komedi, men det finns en allvarlig underton i den, för den handlar också om vad som händer med oss när vi blir äldre. Vilka tankar föder det?
Marianne och väninnornas träff blir en berättelse om livets gång, åldrande och vänskap.
– De umgås, har roligt och bråkar. Det handlar om kärlek, men också om vänskap – en väldigt gammal och tålig vänskap. De bråkar och blir sams. Det är en komedi, men det finns en allvarlig underton i den, för den handlar också om vad som händer med oss när vi blir äldre. Vilka tankar föder det? Det är ju döden förstås och rädslan för åldrandet, ska man hinna göra något mer i livet, finns det en bucket list man måste hinna med? säger Ilga.
– Det är en rolig pjäs som spelats i både Göteborg och Stockholm. Den har också spelats på Värmlandsteatern för några år sedan, men den tål – vi har vår version. Vi tror att vi har en lite egen vinkling på den, säger Hervor Svenonius.
Ett liv efter premiären
På lördag är det premiär och sedan väntar ytterligare fem föreställningar.
Nog är det lite pirr där runt bordet.
– Efter premiär blir det limbo; vad ska man göra med sitt liv? skrattar Ilga.
Engagemanget i teatergrupperna gör det dock tydligt att det finns ett liv både före och efter premiären.
– Framförallt är det ju roligt! Det är det viktigaste tycker jag, att träffas och ha kul och sträva mot en gemensam upplevelse i en grupp. Så känner jag, säger Kristel Brynskog.
– Det är så härligt också med kollektivt arbete. Alla är viktiga, den som sopar mellan gångarna i salongen, den som ska riva biljetter och alla på scenen. Vi gör det tillsammans! säger Hellen Andersson.
In och ut ur bubblan
Järnet är en amatörteaterförening. Kristel Brynskog, Ilga Jaunzems och Urban Norlander är de enda som också haft teater som yrke, men skillnaden mellan att regissera amatörer kontra proffs ska inte överdrivas, tycker Ilga.
– Egentligen är det ingen större skillnad, men vi har en längre process här, i och med att vi träffas glesare, vilket egentligen är mycket svårare, för du går ut ur bubblan och ut i verkligheten. Repar du i en sammanhängande period är du i bubblan hela tiden, säger hon.
Demonregissörer, nej tack
De trivs i den där bubblan och ser varandra växa inne i den.
– Det är något i det kollektiva skapandet, att vara en del av det. Man bygger på det som skådespelarna gör och man kan putta lite på folk. Det här att få andra människor att utmana sig själva, kanske få någon lite tystlåten att våga höja rösten, säger Ilga.
– Sen finns det ju regissörer som styr och ställer och har bestämt allt på förhand och bara talar om för skådespelaren att nu ska du komma in där, sen ska du säga så och sen ska du göra det och har allt planerat i huvudet. Så tycker jag inte om att jobba, säger Urban.
Vad skulle hända om en demonregissör klev in?
– Vi skulle kliva ut, gissar Lennart.
– Kollektivt arbete ingår ju i vår idé. Varför har vi den här föreningen? Jo, därför att vi vill jobba tillsammans och lyssna på våra regissörer men ändå göra det tillsammans, säger Hellen.
– När skapandet fungerar som bäst vet vi inte vem det är som styr. Då är det nån tredje som styr. Det är något eget som uppstår i rummet, säger Urban.
Plats för fler
Folkteatern Järnet har varit igång sedan 1980 och har i dagsläget runt 25 medlemmar.
– Vi tål att bli fler, säger Urban.
– Eftersom det finns måndagsgrupp och onsdagsgrupp finns det ju lediga kvällar!
Den som vill vara med är välkommen att ta kontakt via Järnets hemsida eller Facebook.
Ytterligare en kontaktväg in öppnas när Järnet satsar på en teaterledarkurs, med start i januari. Urban och Ilga ska leda den genom tre helgseminarier.
Vill föryngras
– Föreningen skulle behöva föryngras för att vitaliseras. Vi har en fantastisk lokal som vi lagt ner inte bara pengar utan också energi på för att den ska bli bra. Det är en resurs som vi har. Sedan är det ju så att många vill spela teater, stå på scen och spela roller, men att ta nästa steg, till att också ställa sig och regissera, leda gruppen, ta ansvar för helheten – det steget vill vi stötta fler att ta, säger Urban.
Han hoppas på kursdeltagare från hela Värmland – och han får bra hjälp av sina kompisar i föreningen med argument för det goda i teaterlivet.
– Man får leva många liv, när man håller på med teater, säger Ilga.
– Dels är det en social grej och det är en personlighetsutvecklande grej. Bara detta att stå inför en publik, det är inte alldeles självklart. När man går in i en roll är det som att det inte är jag som står där utan min rollgestalt och man känner sig tryggare. Det är också ett sätt att komma närmare dramatiken. Vi har spelat Tjechov, Strindberg... jättemånga olika. Det är utvecklande på alla möjliga sätt, säger Lennart.
I sin teaterdebut hade han två repliker. Nu har han betydligt fler.
– Det har gått uppåt på det viset!
Att spela teater är också att förmedla något, påminner Hellen.
– Vi väljer pjäser som vi tycker är viktiga. Vi vill säga något med det vi gör. Vi vill roa, men inte bara roa.