Jenny fick bröstcancer vid 48 – nu är hon frisk: ”Jag har haft ren och skär tur”

Jenny Böving skulle börja på nytt jobb, men datumet krockade med en tid för mammografi.

Hon valde att skjuta upp jobbstarten två dagar och på mammografin upptäckte man en tumör i höger bröst.

Idag är Jennys kropp fri från cancer.

– Jag har haft en jädra tur. Gå på era mammografier, säger hon.

Den 18 februari 2020 skulle Jenny Böving börja nytt jobb. Men kruxet var att just den dagen hade hon fått en kallelse till mammografi.

– Så jag sköt på första arbetsdagen till den 20:e så jag kunde gå på mammografin, och det var ju ren tur. Jag hade ju lika gärna kunnat göra tvärtom, gå till jobbet och skjutit på mammografin, säger hon.

Hon hann vara på sitt nya jobb i tre veckor innan hon fick beskedet att tumören som hittades i höger bröst var aggressiv.

– I slutet av mars blev det operation, så det var ganska snabbt in på.

Där och då visste man inte om det skulle räcka med operation.

Och det gjorde det inte.

– I maj började cellgifterna.

Jenny beskriver det som att hon inte kände sig sjuk.

– Men nu såhär i efterhand kände jag mig väldigt trött. Men eftersom det var vinter då så avfärdade jag det litegrann, att man är trött vid den tiden på året.

Jenny Böving har två barn, Britta som idag är 20 år och Märta som är 17.

– Mina barn var mitt i tonårslivet då, jag ville absolut inte att deras liv skulle stanna av på något sätt. Jag mådde som bäst när jag visste att de var ute och gjorde saker. Jag ville att allt skulle vara så normalt som möjligt för dem. Och jag ska säga att jag kände en stor skuld gentemot mina barn för att jag blev sjuk.

Hon berättar att hon inte kunde förlika sig med det faktum att hon var sjuk.

– Cancer är lika med döden. Så tänker många och det gjorde jag med. Så jag hade väldigt svårt att förlika mig med att jag hade cancer. Nu kan jag nog det, även om det fortfarande känns surrealistiskt.

Jenny Böving lever med, förutom sina två döttrar, även med sambon William och två bonusdöttrar, Vida och Junie.

– Det här korsar min väg varje dag, men det är inget som tar upp min tid idag. Men det är klart att det blir så påtagligt allting, när man har barn. Jag har läst att i snitt är det en kvinna i timmen som får besked om bröstcancer, så jag är inte unik på något sätt, säger hon.

När cellgifterna skulle ta vid så var det William som hjälpte Jenny att raka av allt hår.

– Han hade gjort det på sig själv samma morgon. Jag köpte en peruk, men jag använde den kanske fem gånger. Främst för att andra inte skulle känna sig obekväma.

Var tredje vecka under 18 veckor pågick cellgiftsbehandlingen.

Jenny hade ett mål och det var att komma ut på en promenad varje dag, ett mål hon höll.

– Jag är en fysisk person, jag har alltid tränat. Och jag tog den där promenaden varje dag, och jag har aldrig märkt av så mycket förändringar i naturen tidigare. Jag märkte allt. Jag är ganska uppmärksam som person, men jag var det extra mycket då. Jag blev alldeles hänförd av allt som hände i naturen. Och det fick mig att tänka på att man är en liten del bara. Allt fortsätter.

Efter cellgifterna var det dags för sista steget för Jenny – strålningen.

– Varje dag i 25 dagar gick jag på strålning. Det är lite av en trygghetszon att gå på de här behandlingarna. Det är när allt är över, som man kan känna sig lite ensam.

Eftersom Jenny blev sjuk i början av pandemin fick hon till stor del gå igenom alla behandlingar på sjukhuset ensam. I vanliga fall är anhöriga välkomna på alla behandlingar.

Men några undantag gjordes. Vid första cellgiftsbehandlingen samt på den sista uppföljande kollen när alla behandlingar var klara, fick hennes sambo William följa med.

Det var den 20 april 2021. Den dagen fick hon beskedet om att hon inte längre har någon cancer kvar i kroppen.

– Jag blev lite fnissig. Och jag gick tillbaka till jobbet med bara några fjun på huvudet, det tycker jag var modigt.

Just sambon William har varit ett stort stöd för Jenny.

– Jag kan säga att vi har haft stunder då vi har gapskrattat emellanåt. Det hjälper.

Jennys mamma gick bort i äggstockscancer för 17 år sedan och vintern 2022 opererade Jenny bort sina äggstockar därför att man hittade en cysta på den ena.

– Det var inget större rent fysiskt, jag var sjukskriven i en vecka. Medicinskt sett är jag satt i klimakteriet. Och eftersom jag naturligt inte skulle ha varit där än, så fick jag ju känna allt på 150 procent med en gång.

Hon vill poängtera att utgången på ett cancerbesked har ingenting med positivitet eller styrka att göra.

– Man får höra att man ska vara så positiv och det kan nästan vara lite provocerande. Det handlar om ren och skär tur. Och det har jag haft. Jag har inte varit starkare än någon annan eller duktigare än någon annan.

Hon berättar också att hon inte är mer tacksam nu än förut.

– Jag sa till en kompis för längesedan: Det kanske kommer en dag när man är tacksam över att hänga tvätt. Men jag tycker fortfarande att det är tråkigt. Jag går inte runt 365 dagar och är tacksam. Men jag uppskattar små saker mer. Jag älskar när det är lite vanligt, trist och tråkigt. Jag har heller inget behov av att utmana mig själv längre.

Rosa oktober är en månad som betyder mycket för Jenny.

– I och med att min mamma hade cancer så fick jag upp ögonen för det. Och vi har kommit så otroligt långt med forskningen. Jag har alltid köpt rosa bandet och det har också alltid varit naturligt för mina tjejer, säger hon och tillägger:

– Jag vill också slå fast: gå på er mammografi. Det är en ynnest och ett privilegium att vi har den möjligheten.

Hon har ingen bucketlist eller saker hon känner att hon måste göra. Jenny dras fortfarande med hjärntrötthet och har svårt för sociala tillställningar.

– Hjärnan smälter. Det tar stopp. Det enda jag vill är att vara med och se vad som händer, framför allt med våra barn. Jag vill vara Jenny, mamma och sambo, avslutar hon.