En dramatisk brand, en relationskris och spåren av en pandemi på det – mitt i sin tuffaste tid satte sig Anna-Karin Sandell på Selma Spa i Sunne två eftermiddagar i veckan och skrev en het roman.
Utgångspunkten: ”Hur svårt kan det vara att skriva en bok som är dubbelt så bra som Fifty shades of Grey”.
Nu är den klar.
Det finns så mycket att prata med Anna-Karin Sandell om, att jag knappt vet var vi ska börja.
Till exempel bör vi ta upp:
‧ Sunnefamiljen Sandells köp av en sommarstuga på en ö i Vänern – en stuga som brann ner till grunden, första helgen efter att de fått nycklarna.
‧ Hur Anna-Karin lyckades skriva en hel bok i lobbyn på Selma Spa – och varför.
‧ Att bananskalsmetoden visat sig väl så framgångsrik som aktiv karriärplanering.
‧ Hur hon och hennes man efter en tid av hård press landade i ett beslut att separera – för att tre månader senare välja varandra igen.
‧ Hur hon äntligen tog sig iväg på en efterlängtad skrivarkurs – och blev kurskompis med självaste Carola.
”Dumt att slösa bort livet”
Dramatik har inte saknats i Anna-Karins liv de senaste åren, men vi börjar tryggt vid köksbordet i villan i Sunne, för där sitter vi med hennes allra första bok. Den heter Inferno och är en roman med mer erotik än romantik, men mest av allt sprider den budskapet om vikten av att följa sin egen väg.
– Dina hjärtslag är räknade. Du har bara ett liv och då är det ju dumt att slösa bort det på att leva någon annans liv, säger Anna-Karin Sandell, som lovar läsarna både glädje och eskapism.
Och kanske handlade också skrivandet om att fly vardagen och finna glädjen.
– Hemma är det alltid något som pockar på uppmärksamhet, någon diskmaskin, tvättmaskin eller dammsugare som borde köras. Jag tog min dator och åkte till Selma spa vid lunchtid på måndagar och fredagar och så satt jag där i foajén i sofforna och började skriva. Jag höll nog på i ett halvår. Ingen visste det. Inte ens min man fick veta det. Det var inte att jag medvetet ljög, det var bara att jag inte sa var jag var...
”Vi vann och det blev jättedyrt”
Han hade å andra sidan fullt upp med sitt jobb och med att styra upp det högst ofrivilliga projektet att bygga en ny sommarstuga.
– Vi hade inte ens pratat om nån sommarstuga, när det helt plötsligt dök upp en i flödet, ett sånt där drömställe på en ö i Vänern. Vi åkte dit på visning och kände direkt att det här ska vi ha. Vi var med i budgivningen och vann till slut och det blev jättedyrt. Vi tömde våra sparkonton till kontantinsatsen och köpte stället, berättar Anna-Karin.
På kurs med Carola
Samtidigt som stugan blev deras, skulle Anna-Karins mångåriga skrivardröm äntligen utforskas på allvar. Hon hade bokat in sig på en skrivarkurs i Ångermanland – med viss vånda, för kvinnan som höll i kursen driver ett förlag som ger ut erotisk litteratur.
Carola Häggkvist var en av kursdeltagarna. Och så var det en pensionär, en lastbilschaufför, en diakon och jag. Det var ett härligt gäng!
– Jag hade kollat upp henne rätt noga innan, men jag var ändå så att jag tänkte att det kanske bara är massa snuskgubbar som ska skriva porrnoveller. Lite ont i magen! Men den första som skrider in i salen är Carola Häggkvist. Hon var en av kursdeltagarna. Och så var det en pensionär, en lastbilschaufför, en diakon och jag. Det var ett härligt gäng!
Där peakade Sandells
Medan hon åkte på kursen, for hennes man till ön.
– Samma dag som jag åkte iväg fick vi nycklarna till stugan och min man åkte dit på lördagen för att sova där med två av sönerna och en kompis. Jag kom upp till Höga kusten och det var ett så fint ställe, vid Ångermanälven, precis vid brofästet. Vi pratade och badade bastu och jag kände att nu är livet på topp och jag visste att min man satt på ön i Vänern och hade det jättetrevligt.
Och, konstaterar hon, ”där var peaken för familjen Sandell.”
– För morgonen efter vaknade han av konstiga, knäppande ljud i sommarstugan. Han tittade ut men såg inget särskilt, men när han öppnade dörren på andra sidan slog lågorna tio meter upp i talltopparna. Och vi hade haft det en dag! Där började utförsbacken kan man lugnt säga.
Huset brann ner till grunden. ”Ring mig så fort du kan” stod det i sms:et hennes man skickade, när hon satt sig i bilen för att åka hem från kursen.
Brandorsaken gick aldrig att slå fast. Nu vidtog en tuff tid med att få bort resterna av stugan från ön i skytteltrafik med ekan, kontakter med försäkringsbolag och sökandet efter snickare som ville jobba på en ö och en byggprocess.
– Där gick all energi åt, konstaterar Anna-Karin.
Parallella universum
Så seglade krisen upp.
– Jag avskärmade mig med min dator i min härliga berättelsevärld och han satt och höll på med sina byggprojekt och försäkringsbolag. Vi var i parallella universum. Förra sommaren, precis innan vi skulle 50, kolliderade allt. Vi hade ett jättebråk och bestämde att vi inte kunde leva ihop längre och då separerade vi. Men vi blev ihop igen efter tre månader. Nu i efterhand är det ju fantastiskt, säger hon.
Dubbelt så bra
Och boken blev ju klar, den som hon skrev i något slags anti-inspiration av storsäljarserien Fifty shades of Grey.
– Jag läste en av de böckerna för några år sedan och tyckte den var helt vedervärdig, själva storyn var usch och språket var ännu värre. Det här att den kontrollerande mannen med helikoptrar och stora företag raggar upp en 20-årig oskuld och börjar smiska upp henne så hon måste äta värktabletter. Nej, usch. Då tänkte jag hur svårt är det att skriva något som är dubbelt så bra.
Blev den det?
– Jaa, verkligen, mycket bättre! säger hon och skrattar.
”Skäms ihjäl”
Ett är säkert: i hennes Inferno är den kvinnliga huvudkaraktären inget våp som blir förledd och här är det den kvinnliga lusten och drivet som är i centrum. Josefin som fastnat i ett tråkigt liv med ett jobb hon vantrivs på, en man som är snygg men trist, en bekantskapskrets som får henne att ruttna inombords av uttråkning – hon är inte svårövertalad när det börjar komma hemlighetsfulla, anonyma meddelanden i en app i hennes telefon. Det blir ett äventyr på många sätt, med ett lekfullt utforskande av både erotiken och de egna gränserna och inte minst vad hon egentligen vill ha ut av själva livet. Det är inte porr, men hett kryddat.
– Det blev en sån berättelse, ler hon lite genererat.
Hon berättar om sina blandande känslor kring boksläppet.
Jag har haft sån ångest för hur den ska tas emot och vad folk ska säga. Min man och jag har varit ute på ångestpromenader runt elljusspåret här.
– Ena stunden krälar man i avgrunden för att man skäms ihjäl, i andra är man hybris och tänker att den kan bli en tv-serie, så bra är den! Jag bestämde mig till slut för något slags mellanläge. Jag tycker ju själv att den är svinbra, men samtidigt kan jag känna när man är 51 år, ska man bli hågkommen som hon som kom ut som pornograf!
Fast det gör du väl inte?
– Nej, det tycker jag ju inte. Min förläggare säger att det är en relationsroman. Men jag har haft sån ångest för hur den ska tas emot och vad folk ska säga. Min man och jag har varit ute på ångestpromenader runt elljusspåret här och jag sa till honom att det här kan ju vara både socialt och professionellt självmord, att skriva en sån här berättelse, nu kanske ingen vill ha med mig att göra längre. Då säger han ”Är inte det bra det; du vill ju ha tid att skriva?” skrattar hon.
Hjärnan fick fritt spelrum
En viktig sak att framföra är att det är en roman helt baserad på fantasi.
– Det är inte jag, det är inte vi, det är inte vårt liv, slår hon fast. Jag gav min hjärna helt fritt spelrum: hitta på vad som helst! Efter ett tag började karaktärerna leva sitt eget liv.
En sak har hon och Josefin i alla fall gemensam. De karriärplanerar inte.
– Jag är en bananskalsmetodsmänniska. Jag har inga långsiktiga planer och mål så där utan dyker det upp något kul så går jag åt det hållet. Livet har lärt mig att det blir aldrig som man tänkt sig ändå. Och det dyker ju upp roliga bananskal som man kanske inte glidit iväg på annars.
Nu är boken i hamn, relationen lagad och sommarstugan återuppbyggd.
Vad har du lärt dig av livet under de här senaste åren?
– Att det blir aldrig som en tänker sig. Man får ta det som det kommer. Det är så lätt att krångla in sig i livet, men emellanåt behöver man backa tillbaka till kärnan, hjärtat.