Åkte till Säffle häromveckan, eftersom det var musikaldags igen och förra årets succé med ”Så som i himmelen” har ju inte lämnat någon oberörd.
Inte mig i alla fall. Alla känslorna kom ju på en och samma gång. Hela kostcirkeln. Tre timmar magi – i Säffle.
I år var det alltså dags igen.
”Kinky boots”. En musikal om killar i tjejkläder och grovsulade skor. Och höga klackar.
Kunde inte vara bättre, tänkte jag som när det begav sig var på Broadway en av de första kvällarna efter den premiären 1983 och såg Kinky Boots-skaparen Harvey Fiersteins mästerverk ”La Cage aux folles” som skrev teaterhistoria och hans ”Torch Song Trilogy” (”Arnold” på svenska) såg jag i Stockholm 1984 med Krister Henriksson i en klassisk version. ”La Cage aux folles” behöver ingen presentation. Den var mästerlig redan innan Jan Malmsjö la fingrarna på den. Jag var fullständigt skakad av att något kunde vara så bra. Resten är musikalhistoria. ”Arnold” var fem timmars uppvisning. Magi, det också.
”Kinky Boots” nu alltså.
Dragshow så det slår gnistor om det mitt i Epa-dunkens förlovade land i västra Värmland.
Kan det funka?
Det finns hur mycket som helst att säga om den här uppsättningen.
Det självklara först: det är ju helt sensationellt och en smula obegripligt att det ens går att göra något sånt här i en kommun av Säffles storlek. S-e-n-s-a-t-i-o-n-e-l-l-t.
Föreställningen har ju redan recenserats här i NWT och det finns inte så mycket att lägga till om kvaliteterna, annat än några enkla spaningar:
1. Vill ni se en stjärna födas ska ni utan tvekan se Malick Afocozi som är fullständigt enastående i rollen som dragshowstjärnan Lola. Herregud, vilken karisma, utstrålning och manligt kraftfull kvinnlighet mitt i allt det veka.
Han kan bli hur bra och stor som helst.
Han kan bli större än Jöback och Malmsjö ihop.
A star is born – utan nån som helst tvekan.
2. Elsa Fahlander är något så sällsynt som en ny, svenska komedienne med underbar timing i miner och kropp.
Hon kan bli hur rolig och stor som helst.
Men alla är faktiskt bra. Vore jag ens ett uns musikalintresserad skulle jag aldrig ens komma på tanken att missa nån av dem i Säffle i höst.
Men musikdramatiken firar onekligen stora triumfer just nu i Sverige i allmänhet och Värmland i synnerhet. Hundraåringen i Karlstad skrev jag om förra krönikan och Västanå teater skapar mirakel varje sommar.
Men jag vill ha mer:
På väg hem från Kinky Boots tänker jag att snart borde någon i Värmland göra musikal av rikets grand old etniska musikprofil alla kategorier – innan nån halvhjärtat göteborgare eller stockholmare gör det.
Jag tänker så klart på Sven-Ingvars.
Hela gruppens liv som unga musiker och livsstilsprofiler i trakterna runt Slottsbron, och så all denna musik på det. Musik som är unik och evig och i vissa fall extremt modern. Allt det där är ju som gjort för en musikal.
Anders Nilssons bok om bandet och tv-dokumentären om Sven-Erik Magnusson är ju en guldgruva. Konflikter, kärlek, respekt – och så hela det värmländska episka slagfältet på det.
Och musiken.
Herregud, musiken.
Från Fröken Fräken till Byns enda blondin.
Sven-Ingvars själva är ju på turné just nu och från förställningarna på Rival i Stockholm hör jag lyriska skildringar av kvaliteterna och när ”Så många mil, så många år” spelades och det eviga och episka gitarrsolot – skapat av Micke Nord – som ingen annan kan spela trovärdigt för att det är så stort och känslofyllt, inte ens av Micke Nord själv förmodligen, tiden går ju. Nu framfördes det på Clarence Clemons-saxofon och då inser man ju att här finns en showstopper i en musikal som ingen kan vilja vara utan.
Inte jag i alla fall.
Snälla, skriv en musikal om Sven-Ingvars nån.
Vad säger Leif Stinnerbom och Mats Berglund? Två av Sveriges främsta Sven-Ingvars-kännare. Och musikdramatiker.
Vad säger Anders Nilsson?
Säg ja. Annars blir jag väl tvungen att göra det själv. Och det vill vi inte.
* * *
Såg förresten Sven-Ingvars spela en helt ny låt i TV4:s morgon-tv morgonen efter premiären i Säffle. Herregud, vilken fin låt.
In med den också i musikalen.
* * *
Åkte vidare i bilen mot Klässbol och lyssnade på Tomas Rimeikas nya Säffledrypande album ”Våga”. Bra det också. Säffle lever och dominerar. Dra in honom också i nya Sven-Ingvars-operan.
De är ett självklart krav.
* * *
Tänker allra sist att Hasse Alfredsons klassiska replik till slut bitit sig själv i svansen:
– Vart ska du resa på semestern, om man får fråga?
– Säffle. Kan man få en en kopp kaffe. Eller snarare en coup äkta champagne och en show som stinker Broadway, läder och sex?
– Det kan man.