Sophia och Elias Tranefeldt träffades under gymnasiet.
De gifte sig och ett par år senare blev de gravida med parets äldsta tvillingar. Nio år senare kom nästa tvillingpojkar.
Att familjen består av åtta medlemmar inräknat hunden Sissi, var inte alls självklart.
– Vi visste inte om de yngsta tvillingarna skulle överleva, säger Sophia.
Långt uppe på Djurgården bor familjen Tranefeldt. NKP möter upp Elias som precis har slutat sitt arbete för dagen. Han öppnar ytterdörren som leder oss rakt in i vardagsrummet där hans fru Sophia sitter och ammar deras sex veckor gamla son, Aron.
Att paret har fem barn tillsammans var inget som stod skrivet i stjärnorna. För 17 år sedan föddes deras äldsta tvillingar Gabriel och Josef. Nio år senare föddes parets yngsta tvillingar Emanuel och John. Den andra graviditeten höll dock på att sluta illa.
– De drabbades av tvillingtransfusionssyndrom och var tvungna att plockas ut alldeles för tidigt. De var i ett väldigt allvarligt tillstånd och det var inte alls säkert att de skulle överleva, säger Sophia och berättar att de förlöstes med kejsarsnitt i vecka 30 och att de då bara vägde ett kilo var.
Syndromet innebär att moderkakan inte fördelar näringen lika till barnen utan ger det ena mer, vilket ökar den enes tillväxt på bekostnad av den andres. Redan i vecka 20 upptäcktes det att barnen råkat ut för detta och då opererades Sophia med ett mycket riskabelt laseringrepp för att komma tillrätta med felet.
Familjen hade åkt på semester till Sverige från Etiopien där de bodde då. De hade knappt mer än landat i Sverige när en barnmorska upptäckte att allt inte stod rätt till. Sedan hände allt mycket fort och operationen var ett faktum bara något dygn senare för att kunna rädda barnen.
Operationen gick bra och sedan var allt lugnt i några veckor tills samma fel uppträdde igen. Då blev det bråttom.
– Emanuel mådde inte alls bra och hade hjärtsvikt, berättar Sophia och minns hur läkarna sade att ”de måste ut i dag”.
Hade vi stannat bara ett par dagar till i Etiopien den där sommaren så hade de inte klarat sig”
Elias hade då hunnit lämna Sverige igen tillsammans med de äldsta tvillingarna som hade påbörjat skolterminen hemma i Etiopien. Förhoppningen var att förlossningen skulle bli i rättan tid eftersom operationen hade gått så bra. Nu blev det istället två månader för tidigt och Elias och de äldsta tvillingarna hann inte fram förrän dagen efter att de nya tvillingarna fötts.
– Det var kanske det mest dramatiska dygn jag upplevt. Att flyga hela natten med två barn och under hela den tiden inte ha en aning om de andra två klarat sig eller inte var rätt påfrestande, säger Elias och fortsätter:
– Hade vi stannat bara ett par dagar till i Etiopien den där sommaren så hade de inte klarat sig, för sådana där laseroperationer finns det inte så många ställen i världen som har utrustning för och definitivt inte i Etiopien. För att inte tala om den oerhört avancerade neonatalvård vi har här i Sverige, fortsätter han.
Osäker framtid
Efter förlossningen ställdes deras liv om på ända. De hade jobb och skola i huvudstaden Addis Abeba och dessutom hade de hyrt ut sitt hus i Sverige till en annan familj. De hade ingen självklar plats att bo på. Särskilt Sophia var väldigt tveksam till om de verkligen skulle kunna flytta tillbaka till Etiopien igen.
– Det var inget lätt val. Tvillingarna behövde väga över sex kilo, tyckte läkarna, innan vi kunde åka tillbaka och dessutom ska för tidigt födda helst följas upp av sjukvården under flera år, säger Sophia.
Eftersom pojkarna mådde bra och utvecklades fint valde familjen att åka tillbaka till Etiopien.
– Så här i efterhand är jag väldigt glad att vi vågade återvända, säger hon.
I Etiopien undervisade Elias i bibelvetenskap vid ett teologiskt seminarium som utbildar präster och pastorer. När tvillingarna kom hade Sophia börjat lära sig amhariska som är huvudspråket i Etiopien, eftersom hon var utsänd för att arbeta som rådgivare och bibelöversättningskonsult.
– Jag jobbade med några av de många olika minoritetsspråk i Etiopien som inte hade Bibeln översatt på sitt modersmål än, berättar hon.
Bott i olika länder
Tiden i Etiopien är inte den enda som paret bott utomlands. Innan de första barnen kom bodde de till exempel ett par vändor i Jerusalem.
– Jag arbetade på det Svenska Teologiska Institutet. Vi bodde där mellan 2004 och 2005 och åkte tillbaka sommaren 2006. Det var mitt under kriget mot Libanon, berättar Elias och förklarar att de aldrig kände sig särskilt oroliga för striderna pågick så långt från Jerusalem.
Det var under denna tid de upptäckte att de väntade sitt första enäggstvillingpar, Gabriel och Josef.
Ett tag trodde jag att vi bara kunde få tvillingar,
– Vi hade köpt oss ett rätt dyrt besök på en ultraljudsklinik i Jerusalem eftersom vi var där just när man brukar göra ultraljud i Sverige. Både vi och läkaren såg ju direkt när bilden kom upp att det var två bebisar. Då konstaterade han att ”det blir till att betala dubbelt.” Vi trodde såklart att han skämtade och skrattade gott åt detta, men läkaren skrattade inte utan var helt seriös, skrattar Sophia.
Även dessa tvillingar föddes med kejsarsnitt trots att orsakerna till det inte var alls lika allvarliga som med de yngre.
– Det var en relativt lugn graviditet, säger Sophia.
Vid den här tiden var Elias inne på sitt sista år på prästprogrammet och Sophia hade precis tagit ut sin examen i hebreiska. De flyttade relativt snart till Karlstad där Elias fick sin första prästtjänst och Sophia fortsatte att studera till lärare.
När parets äldsta tvillingar var åtta år gamla bestämde sig familjen för att åka ut i mission och innan de kunde komma till Etiopien väntade missionärsutbildning i England en termin.
– Det var länge nog för pojkarna att lära sig engelska. Det var en härlig tid och vi saknar ofta England, konstaterar Sophia.
Drabbades av missfall
I dag har paret fem barn. Men om ödet velat annorlunda hade familjen kunnat bestå av fler familjemedlemmar.
– Jag var gravid en gång innan Aron föddes och då blev det tyvärr missfall i vecka tolv. Då väntade jag tvillingar igen. Så jag har varit gravid tre gånger med tvillingar, säger Sophia och fortsätter:
– Ett tag trodde jag att vi bara kunde få tvillingar, så när jag blev gravid med Aron letade barnmorskan rätt ordentligt, men nu hittade hon bara ett barn. Hon tog faktiskt in en kollega för att leta för de trodde nog också att jag bara kunde få tvillingar. Men den här gången var det ju bara en pojke som de såg, skrattar Sophia.
Trots att det var en dramatisk och svår graviditet med mellersta barnen blev de inte avskräckta.
– Vi trivs med familjelivet och vi tycker det är kul att ha barn i olika åldrar, säger hon.
I samband med att de äldsta tvillingarna närmade sig gymnasieåldern valde familjen att flytta tillbaka till Sverige.
Det var i Kristinehamn som de bosatte sig när Elias blev erbjuden en tjänst i Svenska kyrkan. Sophia kunde fortsätta på distans med bibelöversättningen och sedan som distanslärare i bibelvetenskap och hebreiska i Uppsala.
– Vi flyttade hit julen 2020 och det var mitt under pandemin. Så vi gick från att ha ett väldigt socialt liv där vi träffade folk hela tiden till att vi inte kände särskilt många och när det dessutom rådde restriktioner på hur man fick umgås. Det var ju förstås en jättekonstrast, sociala som vi nog är. Samtidigt var det lite som att pusta ut efter rätt hektiska år och vi hade nog längtat ganska mycket efter en plats som Kristinehamn även om vi trivdes oerhört bra i Etiopien, berättar Elias.
Hur ser era livsplaner ut i dag, med tanke på att ni har bott utomlands tidigare?
– Vi har inga planer på att flytta utomlands som livet ser ut nu. Men det klart att vi längtar tillbaka till Etiopien. Vi bodde ju ändå där i sex år, säger Elias.
– Jag skulle jättegärna vilja flytta tillbaka till Etiopien. Det fanns palmer där och vi såg apor varje dag. Det gör vi inte här, säger åttaåriga Emanuel, samtidigt som hans tvillingbror John kommer in i vardagsrummet och instämmer ivrigt.
Att Sophia och Elias skulle få fem barn tillsammans var ingenting de anade när de först möttes på Karlbergsgymnasiet i Åmål.
– Men nu har vi varit gifta i 20 år och tillsammans i 24. Tänk vad mycket fint vi har upplevt. Det ska bli spännande och följa våra barns livsresor. Och vem vet, vi kanske flyttar utomlands någon gång igen i livet ”om Gud så vill”, som man säger på amhariska. Men just nu är nog Kristinehamn det allra bästa för oss, avslutar Sophia Tranefeldt samtidigt som minstingen börjar vakna till.