Berättar om misshandel och missbruk: Mathias Holmgren söker svar i sin uppväxt

Missbruk och misshandel, Melodifestivalen och Svensktoppen.

Nu släpper den värmländska schlagerstjärnan Mathias Holmgren en biografi där han söker förklaringar till varför allt blev som det blev.

NWT reser med honom till barndomens Koppom i västra Värmland där allt började.

”Är du inte lite för ung för att ge ut en självbiografi?”, undrar en äldre man utanför Coop i Koppom. Mathias Holmgren nickar inkännande, men förklarar att han faktiskt har hunnit med en hel del under sina snart 50 år. Saker som han tidigare tryckt undan men som han nu vill berätta om – kanske mest för att hjälpa andra med i liknande situationer.

Det var i Koppom i västra Värmland vägen till Svensktoppens förstaplats började. Det var här han växte upp, lärde sig Carolas låtar utantill och började klä sig som idolerna han bläddrade fram i tidningen Okej. Artistdrömmarna tog honom till Melodifestivalen – två gånger om – och samarbeten med både Carola och deckarförfattaren Camilla Läckberg.

När framgångskarusellen så småningom spottade ut honom hamnade han i ett alkohol- och drogmissbruk och efter att ha fallit huvudstupa till botten inledde han en tung klättring tillbaka.

– Jag blir nästan tårögd, säger Mathias Holmgren när han kliver in i sitt barndomshem för första gången på många, många år.

Vi inleder resan genom hans uppväxt i Bäcken utanför Koppom mot Åmotfors till.

– Allt är ombyggt. Och så litet allt är, jag minns det som så mycket större. Där inne, försätter han och nickar mot ett av rummen, bodde mormor tills hon dog när jag var sju.

Vi går runt i huset där Mathias Holmgren bodde fram till gymnasieåren i Arvika. Husets nuvarande ägare, Remigijus Rakickas, satt på altanen och pratade i telefon när vi kom förbi och släppte gladeligen in oss. Han kommer från Lettland och berättar stolt att han har visat Youtube-klipp på Mathias uppträdanden i Melodifestivalen för sina barn.

– Men herregud. Allt är så förändrat, men ändå det samma, konstaterar Mathias Holmgren när han tittar ut genom fönstret på andra våningen i det som var hans pojkrum. Nu skvallrar affischerna på väggarna om en annan tid med andra hjältar och idoler.

– Ser du allén nere vid vägen med alla granarna? Det var jag, pappa och min storebror som planterade den. För över 40 år sedan.

Innan vi lämnar barndomshemmet ber Remigijus Rakickas om att få ta några bilder att visa för sina barn när de kommer hem från skolan.

– Annars kommer de inte att tro att en mellostjärna har varit i deras rum, säger han med ett brett leende.

Vi åker vidare. Varje krök av vägen bär på minnen, husen som ligger utsprida längs kurvorna likaså.

– I det där huset såg jag Carola vinna Eurovision, säger Mathias Holmgren och pekar för att i nästa sekund berätta om en barndomsvän han undrar vad det blev av.

– Och där borta bodde Gertrud, mammas kompis. Hon var så stöttande och glad jämt. Jag sjöng alltid för henne, Eurovisionlåtar på språk som jag hittade på själv. När hon gick bort sjöng jag på hennes begravning. Gertruds dotter Kerstin jobbar nu som lärare på Hierneskolan.

Väl framme vid Hierneskolan i Koppom, där Mathias Holmgren gick högstadiet, frågar vi personalen om Kerstin är på plats, men hon är ledig för dagen.

– Det hade varit kul att träffa henne, men det får bli nästa gång.

Det är första gången han är tillbaka sedan han var elev. Ett gäng barn driver förbi med undrande blickar. När jag frågar om de känner igen Mathias skakar de på huvudena, men när jag berättar att han varit med i Melodifestivalen tänds ljuset i ögonen och de blir alldeles tossiga. Även de mer blyga eleverna vågar be om selfies med Koppoms schlagerstjärna. Mathias ställer glatt upp och tipsar barnen om att visa bilden för sina föräldrar med förhoppningen att ”De kanske känner igen mig”.

– Där inne hade vi matte, minns Mathias och nickar mot en lärosal.

– Och där borta är uppehållsrummet. Fast dit vågade jag aldrig gå för där hängde skolans tuffa killar. Jag var inte en av dem. Jag hade mitt tjejgäng.

Han nämner Curt Sjökvist, skolans rektor vid den här tiden. Lärare som Niss Eva Dybeck och Ragnar Wester beskriver han som de bästa han någonsin haft.

– Curt peppade mig att sjunga på skolavslutningarna.

Du vågade sjunga på skolavslutningen inför hela skolan, men inte gå in i uppehållsrummet?

– Ja, det är något helt annat! Det är samma sak i dag – jag tar sällan plats på fester och liknande. Jag är blyg. Men på scen har jag alltid varit trygg i min sång. Sången ger mig en självsäkerhet. På scen är jag någon, nästan som att jag går in i en roll.

Han ser sig omkring, förundras över att den uppstoppade bävern fortfarande är kvar utanför biologisalen. Skolan var stundtals svår för honom.

– Jag var retad och mobbad. För att jag sjöng och stack ut. Jag var tjejig. Första gången jag fick höra ”Bögjävel” var här på Hierneskolan. Och ”Fikusnisse”.

Han skrattar åt ordet som känns hämtat från så längesedan.

– Så det fanns en revanschlusta hos mig väldigt tidigt. ”Jag ska fan visa er, jag ska lyckas och bli känd”. Sången var det största i mitt liv sedan jag var liten, det var den som skulle ge mig framgång.

Ju fler Koppomsbor vi pratar med, desto bredare blir Mathias Holmgrens värmländska dialekt. Den finns alltid där, men lockas fram först när han är tillbaka. Numera har han bott längre i Stockholm än i Värmland.

– Jag märker att dialekten blommar ut! Det blir alltid så, jag gillar det. Det är väldigt speciellt för mig att vara här.

Han blir tyst en lång stund innan har tar upp tråden.

– När jag bodde här ville jag till varje pris bort härifrån. Men nu när jag är äldre känns det annorlunda. Det är så oerhört vackert i den här delen av Värmland. Jag skulle nog inte vilja bo här igen, men en stuga kanske.

På parkeringen utanför Coop – eller ”Kôppera” som Mathias säger – är det flera som ropar till honom. Hejar och vill ta bilder. Några vänner från förr stannar till för en kort uppdatering om vad som hänt sedan sist. När Mathias växte upp fanns det även Ica och bibliotek i anslutning till parkeringen, nu ekar de lokalerna tomma.

– Jag hängde en del på den här parkeringen. Att vara tillbaka här sätter igång så blandade känslor. Jag minns många fina vänner. Men Koppom var samtidigt på många sätt ett skitsamhälle.

Han beskriver sig som mammas pojke under uppväxtåren.

– Med pappa var det inte lika kul. Han var våldsam mot mig när jag var liten. Slog mig. Kanske för att jag var bortskämd. Vilket inte var mitt fel, även om jag trodde det var det. Alla runt om här, säger Mathias och blickar ut över byn, trodde nog att jag fick allt jag pekade på. ”Den lilla sångdivan”. Men så var det inte, vi hade aldrig mycket pengar.

Relationen med pappa skriver Mathias Holmgren om i det sista kapitlet i boken som han döpt till ”Nåt som kan hända vem som helst”.

– Mamma blundade för det som hände. Jag minns tydliga sekvenser i huvudet när han slog. Men jag vet inte riktigt hur gammal jag var eller hur länge det pågick.

– Pappa har fått godkänna det jag skrivit. Vi har en bra relation i dag. Anledningen till att jag skrivit om det är för att det har påverkat mig väldigt mycket. Både vad gäller mitt missbruk och mitt bekräftelsebehov. Min blyghet och konflikträdsla. Jag känner hela tiden att jag måste be om ursäkt för att jag tar plats. Tycker ofta att jag är krånglig. Dålig självkänsla helt enkelt.

Mathias Holmgren beskriver även sina föräldrar som stöttande. När han började uppträda i talangjakter i tioårsåldern var de alltid med.

– Pappa hade två sidor, på många sätt var han fantastisk. Han och mamma var alltid med när jag började uppträda som elvaåring.

Familjen la både tid och pengar på att resa runt i landet så att Mathias kunde tävla. Vid flera talangtävlingar uppträdde Mathias med Sven-Ingvars som kompband i Karlstad.

– Sven-Erik var så himla fin mot oss ungdomar, verkligen en positiv kraft.

Mathias Holmgren har två äldre bröder, den ena beskriver han som en nära vän, den andre har han ingen kontakt med alls.

– Så där är det väl i de flesta familjer? Det är inte alltid det funkar. Min pappa var bara våldsam mot mig, aldrig mot mina bröder, fortsätter Mathias och nystar i sin barndom.

– Jag hade en väldigt fri uppfostran, utan styrning och krav, så kanske att mina vänner senare i livet egentligen har uppfostrat mig mer än mina föräldrar har.

Det märks att en del av honom är obekväm med att prata om det privata.

– Jag pratade med både brorsan och pappa innan jag skrev boken eftersom det är så känsligt. Det var bra att jag orkade prata med pappa om det som hände, för även om vi inte redde ut allt med en massa gråt och förlåt, så kunde vi konstatera att det var en annan tid. Men det handlar inte om att hitta ursäkter, bara förklaringar.

Just viljan att förstå varför har varit en drivkraft i arbetet med boken.

– Det har varit ett sätt att hitta anledningar till varför jag är som jag är. Det kanske inte är så konstigt med tanke på allt – pappa, och inte minst hela ”komma-ut-processen” med mamma.

När Mathias Holmgren var 20 bestämde han sig för att öppet berätta att han var homosexuell.

– Jag var övertygad om att mamma redan visste men hon påstod att hon inte hade en aning. Hon valde nog att inte se. Mamma bytte personlighet. Rakt upp och ner. Jättekonstigt.

Genom åren berättade hans mamma att hon ofta önskat sig en dotter.

– Jag var ofta tjejklädd, hade örhängen och boots med klack. Jag ville se ut som Madonna gjorde i Okej. Men den typen av kläder funkar inte så bra för en liten grabb i ett litet samhälle. Kläderna var en stor anledning till att jag mobbades. Ibland kan jag vara arg på mamma för att hon gav mig de där kläderna, andra stunder glad och stolt över hennes uppmuntran.

Han har motstridiga känslor inför sina föräldrar.

– Alla människor är många saker. Min relation med mamma blev en helt annan efter att jag kom ut. Kvällen när jag berättade ville hon ringa hon till en läkare för att jag skulle botas. Fullständigt kaos, mamma var som i chock. Hon började ta fram material från Jehovas vittnen där det stod att homosexualitet är en synd. Hon grät och kräktes och ville i princip ta livet av oss.

I låten ”Det var dina fel jag föll för” från soloalbumet ”Tänk om jag dör nu i natt” sjunger Mathias ”Jag minns min mammas tårar när jag berättade vem jag var”.

– Pappa har två bröder som är homosexuella, så han hade sina misstankar om mig. Han sa ingenting när jag berättade.

Dagen efter hade Mathias mamma lovat att skjutsa honom till en kompis.

– När vi åkte förbi bensinstationen i Sulvik och kom ner mot Glafsfjorden sa hon ”Det är lika bra att vi dör allihopa” och försökte styra ner bilen i vattnet. Men jag höll emot ratten. ”Jävla kärring!”, skrek jag till henne. Jag var så förbannad och ledsen.

Sedan la alla i familjen locket på, berättar Mathias. Ett halvår senare fick han besök av sin mamma i Stockholm.

– ”Jag måste respektera det, men jag har väldigt svårt att acceptera det”, sa hon. Det räckte för mig, det kändes stort att hon sa så. Vi har aldrig pratat känslor i familjen.

När vi ses för en resa genom barndomsminnena hämtar jag upp Mathias hemma hos hans bror i Åmotfors. Någon dag tidigare har han hälsat på mamma och pappa.

– De håller fortfarande ihop och börjar bli gamla. Om de inte hade sagt ok till att jag hade berättat om dem i boken hade jag inte gjort det. ”Vi för stå för det här”, sa pappa. ”Det är ok”. Vi har en fin kontakt i dag, så fin man nu kan ha med tanke på avstånd och ålder. De senaste åren har vi alltid firat jul tillsammans.

I en tidigare intervju med NWT har Mathias Holmgren berättat om sitt missbruk av droger och alkohol som varande under flera år. Det ges utrymme i boken där även framgångarna och bakslagen med dansbandet Barbados redovisas.

– En dag 2018 vaknade jag med panik, jag skyldig nån pengar, hade lånat för att köpa knark. Jag kände att nu var jag på botten. Det hade hänt mycket det sista året, brutna revben och fötter – jag hade hamnat i farliga situationer.

Utöver alkohol var hans drog det främst kokain samt rökheroin vid något enstaka tillfälle.

– Jag tog mig ur eländet, sakta men säkert. Men att hitta svar på varför jag hamnade där har varit syftet med boken. Inte för att hitta syndabockar, utan anledningar. Kombinationen av de tuffa sakerna när jag yngre som gav mig så dålig självkänsla och att sprit och droger hela tiden fanns tillgängliga i musikbranschen tror jag var avgörande. När så karriären började dala kändes det som att jag inte var värd någonting alls.

Tidigare i veckan gästade han TV4:s morgonsoffa och SVT:s ”Go’kväll”.

– Genom boken visar jag att det går att förändra livsstil. Det går att ändra dåliga vanor.

I dag mår han bra, yrkeslivet har fått flera ben – utöver musikaliska uppdrag arbetar han som personal shopper på Åhléns i Stockholm och är tränare för metoden EMS, en teknik som använder sig av elektriska impulser.

– Livet går alltid upp och ner. Men nu har jag ett grundmående att förlita mig på.

”Nåt som kan hända vem som helst” är skriven tillsammans med Andreas Slätt och släpps den 29 september. Den 30 september presenterar Mathias Holmgren boken på Bokmässan i Göteborg och den 7 oktober besöker han Akademibokhandeln Arvika.