Svinpesten i Fagerstatrakten hotar att sprida sig söderut mot Värmland. Ett tiotal mil skiljer det avspärrade området från länsgränsen. I första ledet för att stoppa detta står jägarkåren från Västmanland och Dalarna.
Det är ingen underdrift att säga att jakten är ett av landets största fritidsintressen. På många håll, och för många svenskar, är det till och med mycket mer än så. Jakt är en naturlig del av livet och en livsstil med stor inverkan på valet att bo kvar i, eller flytta till, glesbygden.
De som stannar kvar ingår i en jägarkår som nu förväntas använda sin kunskap, som de själva tillförskansat sig, under statens ledning för det allmännas bästa. Myndigheter och jägare samverkar för att stoppa smittan. Statlig styrning i symbios med ett stort uttag från civilsamhällets kunskapsbank.
Samma stat vars kontakt med jägarna präglas av aktivistiska tjänstemän, överimplementerade EU-direktiv och en poliskår som med tveksamt lagstöd gjort en konstform av att neka vapenlicenser. Samma stat vars främsta företrädare i valrörelsen pratade om en halverad vargstam men vars lokala företrädare nu tagit beslut om att skjuta sex vargar i Värmland, tolv i Örebro och noll i Dalarna.
Polisen som ringer upp samordnaren för att snabbt få en eftersöksjägare på plats vid en viltolycka är samma myndighet som inte har tid att inspektera den skjutbana som behövs för att jägaren skall kunna vara laglydig.
Men ännu finns det laglydiga jägare redo att göra det som är rätt – och uppslutningen är än så länge god. En morgon mitt i arbetsveckan dyker 25 frivilliga upp redo att ge sig in i det smittdrabbade området. För att försvara sin bygd och sin livsstil mot en ny, osynlig fiende. En fiende vars potential till destruktion ännu inte är helt känd. En fiende med ett namn som passar betydligt bättre i en Stephen King-roman än i gränsskogar som börjat skifta färg.
Vi måste bära med oss att de som är där ute och letar efter smittade eller döda vildsvin är en tillgång. Inte bara när det är en uppmärksammad kris under uppsegling utan också i vår vardag. Nästan omöjligt att upptäcka för det otränade ögat bedrivs dagligen en viltvård vi alla har nytta av. Fagerstaborna har fattat. Många av de som själva inte gör en insats i skogen skänker mat, dryck och godis till jaktlagen. En tydlig signal på att insatsen uppskattas. Det kan vi alla lära oss av.
Lyft därför blicken och var glad när du ser det nya jakttornet på kraftledningsgatan. Skänk en tacksamhetens tanke när du ser den fyrhjulsdrivna bilen som står parkerad en liten bit bakom en Audi med svindyr takbox och svinborst utsmetat över det som är kvar av kylaren.
Det går att ha olika åsikter om jägarna, jakt, vargstammen och svinpest. Problemet är att de som påverkas mest av att det nuvarande läget i mångt och mycket är samma personer som dragit på sig stövlar och gått ut i Fagerstaskogen. De slåss inte bara för att stoppa smittspridning. De för också dagligen en kamp för rimligare villkor för landets jägare. Det är inte en kamp på lika villkor. Den stora staten mot enskilda jägare och jaktlag med en handfull medlemmar.
Vem skall stå i frontlinjen mot nästa utbrott av svinpest när den sista jägaren tagit av sig stövlarna och låst in bössan för sista gången?