Familjen förlorade allt i dramatisk brand – så bor de nu: ”Visst känns det som hemma”

– Husdjuren, det var det värsta.

Evelyn Karlsson och Jonas Bjur som förlorade allt i den rasande branden på Baggkullen i Gåsborn har ett hem igen till sig och barnen.

Där finns också en liten rufsig krabat som ser ut precis som Märta, och försynt tassar efter Evelyn var hon går. Och i Jonas knä sitter pyttelilla stövaren Isbjörn, barnbarn till älskade jaktkamraten Nagi vars döda kropp Jonas släpade ur lågorna.

När vi sågs senast rök det fortfarande ur det som varit familjens hus på Baggkullen i Gåsborn.

Murstocken, naken och död utan huset omkring sig, baddades av den gråfuktiga oktoberdagen. Mer än så fanns inte kvar.

Jonas berättade om paniken när han kom upp för backen och hörde brandlarmet tjuta den där fredagskvällen i oktober 2021.

– Jag sprang fram och öppnade dörren, och fick en chock. Det var så mycket rök. Jag hörde fönsterrutor spricka, och det regnade glas.

Evelyn hade röda sår på armarna.

– Jag slog sönder fönstret.

För sent

När hon kom fram låg Nagasaki, ”Nagi”, jakthunden, död på gårdstunet.

Jonas hade fått ut henne ur det övertända huset.

– Jag såg direkt att hon var död. Jag bar ut henne och lade henne här framför trappan.

Sedan skulle han in igen. Hunden Märta och katterna My och Gry var kvar där inne. Men det var för sent. Han tog sig inte in.

– Det tog eld överallt. Det var explosionsartat, som om hela huset varit dränkt i bensin.

Jonas hade sprungit till grannen för att larma. Evelyn visste inte det. Hon trodde han var kvar i huset.

– Röken bolmade ut, kolsvart tjock giftig rök och det var svart, helt svart, där inne. Jag tänkte inte så mycket, bara att jag måste in och få ut dig Jonas. Dig och djuren!

Evelyn var på väg in genom ett fönstret när Jonas skrek på henne.

– Du tog tag i mig och du fick dra mig från fönstret. Det går inte, sa du, det är för sent, de är borta.

Nytt hus

Nu står det ett nytt hus i slänten ovanför brandplatsen. Och när Evelyn öppnar dörren kommer en mycket liten foxhound svansande.

– Det är Isbjörn, säger Arne, som fyller tre år på julafton.

– Arne ville ha en isbjörn. När det blev en hund istället fick den heta Isbjörn, säger Jonas. Vi hämtade honom i förrgår, han är åtta veckor. Det är barnbarn till Nagasaki.

Arne och hans storebror Algot, 4 år, vill visa oss runt och springer före upp för trappan till sovrummen. Pojkarna har nya sängar, nya leksaker och en egen tv, och är så glada för det nya huset.

Föräldrarna är också glada och nöjda med sitt unika hem som de skapat helt efter familjens önskemål, men tragedin sprakar som oro.

– Det här är sovrummen, det var så vi byggde, säger Evelyn och visar två rum på bottenvåningen, närmast ytterdörren.

– Vi ville absolut inte sova på övervåningen, om något skulle hända igen. Men nu, i sista stund, vågade vi oss på att flytta upp sängarna ändå.

– Fem brandvarnare, säger Jonas och pekar.

Det är ett enastående hus där övervåningen bildar loft för att släppa upp kök och vardagsrum i nock. 200 kvadratmeter boyta, ljust, luftigt men ändå ombonat med mycket trä och med kök och tapeter i mjuka lite mörka färger som oförmärkt smyger samman med den stora till synes timrade gavelväggen och inredningsdetaljerna som accentuerar parets gemensamma intresse i skog och växter, jakt och natur.

Ett stort fönster vid köksbordet släpper loss den milsvida utsikten över sjöblänk och skogsklädda berg.

– Försäkringsbolaget föreslog ett modulhus. Vi bläddrade i några kataloger men det var verkligen inte något som passade oss eller den här platsen. Här ska det vara ett rött hus av löst virke.

– Vi fick en klumpsumma istället.

Det blev en resa, med duktiga och mindre duktiga hantverkare som byggde och byggde om där det blivit väldigt fel. Ett och ett halvt år tog det innan de kunde flytta in; det är många långa månader för en småbarnsfamilj i ett opraktiskt gammalt hus som de fått hyra.

Fram på vårkanten kom allt som hänt i kapp Evelyn, och förlusten blev för stor att bära.

– Jag sökte vård, men fick ingen riktig hjälp. Det var tufft där ett tag.

Hon mådde inte bättre av att försäkringsbolaget ville ha en lista över allt lösöre.

– Det var en ständig påminnelse om allt vi gått miste om, säger hon. Jag orkade inte befatta mig med det. Där var Jonas duktigare än jag.

– Hur många t-shirtar hade vi, hur många strumpor? Det tog tid att summera, säger han.

Det som gjorde mest ont var förlusten av de små tingen, som det inte gick att sätta kronor och ören på.

– Alla dopgåvor som barnen fått, armbanden från BB, fotoböckerna. Min mobil med alla foton var också kvar i huset.

– Farfars far köpte en bössa på 1920-talet, säger Jonas. För ett försäkringsbolag är den värd kanske 500 kronor, för en annan är den ovärderlig. Och jag hade en jaktdagbok, som jag skrivit lite i varje dag, om stort och smått i sju år. Jag sa länge att jag aldrig skulle skaffa en ny; det är ju helt värdelöst att lägga ner tid på en sådan sak som bara plötsligt kan försvinna.

– Man inser också att det går bra utan alla saker, säger Evelyn. Jag känner att jag inte vill ha så mycket grejer längre. Det är en mycket märklig sak att uppleva, att det man har bara kan försvinna.

Sörjer djuren

– Det värsta var husdjuren, säger Jonas.

Evelyn nickar och tar upp lilla Sigrid i knäet.

– Jag kände mig så tom. Märta var min lilla stöttepelare, hon var med mig i allt. Av en slump råkade min syster se en bild på Sigrid i en annons, och skickade den till mig. Sigrid såg ut precis som Märta, och när jag klickade på Blocket-annonsen såg jag att hon fanns bara tre mil bort. Det visade sig att paret som hade henne också varit med om en husbrand, som deras son gick bort i. Det passade jättedåligt för oss med en valp just då, men det var som om det var meningen att hon skulle till oss.

Arne har somnat på soffan. Valpen, som sovit lite intill Arne, tumlar ner och börjar skutta upp och ner i köket, vilt pipande.

– Stövare! säger Evelyn. Glöpvargar de lux är dom. Hur kan han vara hungrig igen?

Men hon ler och Jonas ler när de ger den lille mat, och släpper ut båda hundarna genom köksdörren. Det finns en katt också, i det nya huset på höjden; Disa, en sjuårig norsk skogskatt som förlorat de sina och behövde en ny familj.

Evelyn har utbildat sig till florist och landat ett drömjobb. Jonas som arbetade med skogsmaskiner har också fått nytt jobb, han planerar skogsavverkning åt Stora Enso.

Och han skriver dagbok igen.

Bitarna faller på plats.

Har ni kommit hem?

– Det är fortfarande ovant men när man kommer från jobbet och ser huset här, visst känns det som hemma, säger Evelyn.

Jonas håller med. Innan vi avslutar ber han att få hälsa till alla, kända som okända, som skänkte kläder, leksaker, husgeråd och pengar till insamlingen en bekant drog igång när de och barnen inte hade mer än kläderna de gick i.