Deckarförfattaren mötte herrgården och bytte bana: ”Det bara knäppte till”

Författaren Christina Erikson såg Svartå herrgård – och bytte både liv och litterär inriktning.

I Svartå bryts raden av deckare av en romantisk släktsaga i 21(!) delar med herrgården som utgångspunkt.

NWT hälsar på i ”författarlyan” på 1200 kvadrat, där hon har sällskap av snälla spöken och – kanske – ett inmurat lik i källaren.

Två år har gått sedan familjen Erikson flyttade in på Svartå herrgård och det glittrar fortfarande i ögonen när Christina berättar om första mötet med herrgården vid sjön Lilla Björken, i Svartå utanför Degerfors – även om första intrycket faktiskt inte alls var så gott.

– Det såg ganska förskräckligt ut. Det var som att huset inte riktigt andades. Man hade satt gipsskivor på de mest märkliga ställen, blockerat ingångar och satt upp branddörrar i plåt och sprayat färg på väggar och tagit sönder 1700-talsdetaljer. Det var jättesmutsigt och det luktade illa, säger hon.

Men:

– Jag älskar gamla hus och 1700-talet är min passion. När jag kom in i det röda rummet här, såg kakelugnen och insåg att det här är original, då var det kört. Då började jag springa från rum till rum. Då insåg väl min man också att det var kört, och även mäklaren. Han börja gå efter och tjata ”det är bara att swisha”, ler hon.

Mycket har hänt sedan dess. Gipsskivor och skräp har röjts ut ur både herrgård och flyglar, rum har renoverats och möblerats upp med passande möbler och ett plank har kommit upp ut mot vägen.

– Det är fortfarande mycket jobb kvar. Framför allt har vi koncentrerat oss på kök och badrum och sen har det handlat mycket om att städa och att göra det lite trevligt, berättar hon.

”Skriver på ackord”

Trots detta stora husprojekt har författarkarriären inte gått i stå. Tvärtom. Tre böcker har hon hunnit med att skriva under tiden: den sista i hennes deckarserie om karaktären Forsete och de två första i en helt ny romanceserie.

– Jag tillhör ju dem som kallas de snabbskrivande författarna. Det handlar om att skriva litegrann på ackord. Mitt ackord är tio sidor per dag, så jag skriver ett råmanus på en månad och då skriver jag hela den månaden. Sedan går jag in i redigeringsfasen.

Inspirationen till den nya bokserien hittade hon bokstavligen i herrgården.

Kvinnorna styrde

– Jag tror inte det tog mer än två månader när jag gick här och rensade på skräp. Jag och hundarna var här och så hittade jag lite papper som berättade lite om historien och då blev det väldigt tydligt att det varit kvinnor framför allt, som hade styrt och ställt här, både på bruket och herrgården så småningom.

Redan den lärdomen var intressant, men det kom mera.

– Det var kvinnor, kvinnor, kvinnor och det märkligaste av allt var att många av dem hade hetat Christina och då blev det nästan lite läskigt.

Några grannar bekräftade bilden. ”Vi tyckte det var lite lustigt att det kom en Christina till” sa nån.

– Det bara knäppte till i huvudet på mig. Jag tänkte att det här bara måste jag göra något av. Väldigt snabbt hade jag embryot till den första boken i huvudet och sedan förstod jag att det här kan bli många böcker.

Idén presenterades för ett bokförlag, som nappade, och i första boken utlovas att det ska bli sammanlagt 21 böcker i serien.

– Det är en historisk, romantisk släktsaga, beskriver hon.

Idéerna fortsätter komma

Hon blir inte stressad av att ha ett sådant mastodontprojekt framför sig.

– Jag har tyvärr redan idéer om att man skulle kunna göra avstickare, återkomma och beskriva någon annan karaktär här eller skriva en novell, säger hon. Jag får nästan för många idéer!

På idéstadiet finns att arrangera en romance-festival på herrgården nästa höst, men också ytterligare bokprojekt, utöver Svartåsviten.

– Jag kommer att skriva historisk krim. Det ska jag börja skriva snart. Den kommer att placeras på 1700-talet och utgå från Stockholm, avslöjar hon.

”Jätteläskigt”

Att byta författarspår från deckare till romantik och från skarpaste nutid till 1700-tal har varit intressant, tycker hon.

– Det var en stor läroprocess.

Och lite pirrar det allt, nu när första delen i Svartåsviten släpps.

– Jätteläskigt! Jag kände mig så trygg i deckargenren. Den kunde jag, inom citationstecken, men det här är något helt nytt. Jag känner mig som en debutant nästan. Och i och med att jag sagt att jag ska skriva 21 böcker... Faller det platt så är det inte så kul att skriva 20 till.

Men hon trivs på sin tidsresa, både i bostaden och skrivandet.

– Jag har alltid känt att jag är född i fel århundrade. Jag tycker nog att det var lite vackrare då. Många är tyvärr av åsikten att 1700-talet var smutsigt, fattigt och eländigt och jag har aldrig varit av den åsikten.

Skriver in kvinnorna i historien

I nya bokserien börjar hon med att djupdyka i sitt favoritårhundrande. Idag vet hon och snart även läsarna vad robe, redikyl och pelisse är. En expert på 1700-talsmode har hjälpt till att reda ut vad en herrgårdskvinna vid denna tid bar, inifrån och ut.

Att berätta ur just det kvinnliga perspektivet kändes självklart, tycker hon.

– Det är väl det som är intressant! Om man tittar historiskt sett så nämns inte det kvinnliga perspektivet och alla dessa kvinnor som faktiskt har gjort mycket historiskt, utan det nämns från deras mäns synvinkel. Man får gräva ganska djupt för att hitta de här sakerna. Kvinnorna blir bortskrivna ur historien väldigt mycket och därför tycker jag det är intressant att skriva något som är stärkande ur deras synvinkel. Jag skriver in dem.

Hyllar sina företrädare

I Svartåsviten utgår hon från verkliga, historiska personer, men spinner fritt om händelser och tankar. Hon tror inte någon av dem skulle misstyckt.

– Det är en hyllning till de här kvinnorna. Jag beundrar dem oerhört mycket, säger hon.

Skulle någon av de tidigare Christinorna ändå vara emot projektet, bör hon märka det. I alla fall hävdar Christina Erikson att det spökar här.

– O ja. Till och från är det mer aktivitet. Först när vi kom hit och jag skulle sova över här vaknade jag en natt av att det är som att någon står och skakar i mörkläggningsgardinerna jag satt upp. Det var inte obehagligt, jag sa bara ”låt bli mina gardiner”. Sen är det vattenkranar som går på, vi stänger fönsterhaspar och de öppnar, det är lysen som tänds och släcks. Det är jättemycket de håller på med!

Blir du inte rädd?

– Nej. De är vänliga och vill inget ont.

Och apropå tidigare invånare: har ni en inmurad byggmästare nånstans i gården?

– Det sägs att det är så, säger hon och återger vad som berättats i generationer i bygden, om ett slagsmål som slutade med att en person dog och blev inmurad i det då pågående herrgårdsbygget.

I sin bok väver hon in denna traditionella berättelse på sitt eget vis. Men:

– Jag har inte grävt!