På det stora hela var det en bra budgetproposition som finansminister Elisabeth Svantesson (M) presenterade i går. Skatter sänks och försvaret och rättsväsendet får mer resurser. Men regeringen och Tidöpartierna är alldeles för försiktiga, och det saknas långsiktiga strukturreformer.
Det allra mesta av innehållet var känt sedan tidigare, då regeringen under de gångna veckorna pytsat ut valda delar i förväg. Detta är ett oskick som vi fått vänja oss vid, och har väl pågått i ett par decennier nu, från regeringar av alla kulörer. Man vill förstås ha största möjliga genomslag för de olika förslagen i budgeten. Samtidigt kan man avfärda kritik med att "vänta bara tills ni ser helheten".
Därför kom först beskedet om att regeringen föreslår att den automatiska höjningen brytpunkten för att betala statlig skatt sätts på paus. Kritiken om att en borgerlig regering minsann inte borde höja skatter avfärdades med ett "vänta och se". Först därefter presenterades det i och för sig välkomna förslaget om ännu ett jobbskatteavdrag. Det var helheten, och en del lät sig kanske luras.
Än värre är att det enligt källor till Dagens industri inte var krav från Sverigedemokraterna eller andra Tidöpartier som gjorde att fler får betala statlig inkomstskatt. Det var det Moderaterna och Svantesson själva som förde fram när budgetsamtalen inleddes. Ur led är tiden när en moderat höjer skatten.
Regeringen förtjänar alltså kritik för att marginalskatterna höjs, vilket också sker genom att man inte tar bort den avtrappning av jobbskatteavdraget som den tidigare S-ledda regeringen införde. Höga marginalskatter straffar de som vill arbeta mer, förkovra och utbilda sig. Sänkta marginalskatter är en av de strukturreformer som behövs för att långsiktigt få fart på Sveriges ekonomi.
Att skatten på drivmedel sänks, liksom den så kallade reduktionsplikten, är förstås också bra, men dessvärre kommer effekterna vid pump att bli högst marginella. Månne skulle man inte lovat så mycket i valrörelsen.
Huvudanledningen till att Tidöpartierna vann valet är dock för att komma till rätta med de stora bristerna i den nationella säkerheten, både den inre och yttre. I budgetpropositionen får också polisen, kriminalvården, säkerhetspolisen och övriga rättsväsendet stora tillskott. Försvarsbudgeten ökar också kraftigt, för att redan nästa år landa på de 2 procent av BNP som är Natos rekommendation. Det satsas även på att bygga ut det civila försvaret.
Eftersom vi skickat mycket försvarsmateriel till Ukrainas försvar så behövs det ytterligare förstärkningar. Att stödja Ukraina är också en investering i vår egen och övriga Europas säkerhet. Ryskt manskap och materiel som annars kunde riktas mot oss mals nu ner av de tappra ukrainska försvararna.
16 miljarder kronor till kommuner och regioner anses förstås av dessa (och oppositionen) som för lite, men statskassan är inte oändlig. Inte bara staten behöver spara. Inflation, höga räntor och svag kronkurs drabbar oss alla och går förstås inte att kompensera helt sig för. Det är också därför som Svantesson kallar budgeten för "återhållsam".
Men det borde som sagt inte vara en ursäkt för att inte göra nödvändiga tillväxtreformer. Man kunde också prioriterat hårdare i budgeten så att mer medel kunde frigöras för att trygga statens kärnverksamheter. Bättring måste till under nästa och kommande år.