Skivhösten: Amerikanskt vemod och värmländskt mörker

NWT lyfter fyra album ur den värmländska skivhösten.

The Coffinshakers bjuder på värmländsk mörkerromantik och Louise Weibull är poetisk och jordnära på sin solodebut. Tomas Rimeika har hoppet kvar och The Satchel Kid gör amerikanskt vemod från Molkom.

Tomas Rimeika - Väjer inte för det mörka

Förra året släppte Säfflebördiga Tomas Rimeika solodebuten ”Byälvdalen”, ett slags kärleksförklaring till Värmland och Säffle. Det notoriskt svåra andra albumet Våga kan sägas vara en fortsättning på kärleksförklaringen till Värmland och när tonåren går över till vuxenliv.

Ljudlandskapet är färgat av hetsiga handklapp, trumpeter och klaviatur. Det är svårt att inte tycka om det pigga uttrycket eftersom det är fullt ställ hela tiden från i princip början till slut. Texterna, å andra sidan, låter inte lika positiva även om hoppet ändå känns närvarande på något sätt.

För som bekant behöver kärlek inte vara enkel och rak. Uppväxten i en mindre ort som musik- och teaterintresserad ungdom på en plats där normen inte tillåter utsvävningar av det slaget sätter sina spår. Vänner som stöttar på vägen mot att bli vuxen genom att kanske bara finnas där blir ihågkomna som spegelbilder, eller öar att lägga ankar vid, såhär i efterhand. Det är modigt att inte väja för det mörka och försköna det som varit, även om det är enklast att göra många gånger.

Det är ett överhuvudtaget finstämt och välproducerat album som inspireras av musikaliteten hos både Timo Räisinen, Tomas Stenström och Håkan Hellström. Titelspåret Våga (på nytt) släpptes dessutom som låt till årets Säffle Pride.

Bästa låt: Ta mig

Mas Karin Gustafsson

The Coffinshakers - Värmländsk mörkerromantik

Hur låter nya plattan med The Coffinshakers? Det enklaste svaret när man diskuterar ett band som för länge sedan har hittat sin grej, cementerat sitt uttryck och obekymrat tagit den grundliga helheten till högre nivåer, är såklart: ”Som vanligt.”

Att förenkla och ta genvägar är mänskligt, men knappast rättvist. Sanningen är att de skräckromantiserande värmlänningarna har tagit sin countrymusik till en nivå som inte går att förneka och fortsätter att ge positivt eko.

”Graves, Release Your Dead” är mästerlig i sin helhet och tillför något till en redan attraktiv diskografi, något som märktes när kvartetten vädrade ett flertal låtar live dagarna innan detta albumsläpp. Bandet har hittat ett odödligt uttryck som lenar själen både i nuet och över tid. Rob Coffinshakers djupa stämma har kanske aldrig varit bättre och är som skapt för att kommunicera den country-folkliga skräckgenrens utstakade gospel som är lika innehållsklyschigt som konsekventortodoxt.

Allvar och sarkastisk självdistans vandrar hand i hand när låtar temastringent döps till ”City of the Dead”, ”Prince of Darkness” och ”Reverends of Doom”.

Vi hade nog förväntat oss dessa cineastiska mörkertitlar, men ändå fortsätter vi att förvånas vad perfekt de utförs och då kan det vara värt att ha en släppintervall på tre fullängdare över 28 år. The Coffinshakers tycks bemästra varenda liten detalj och sällan har professionell självdistans känts mer sofistikerad monterad. När ”The Great Silence” rundar av alstret infinner sig ett lugn som ger utrymme för eftertanke och ett kvitto på helhetens nördigt molekylära innehållsskärpa. ”Som vanligt” har blivit huggtandsvasst.

Bästa låt: ”The Siren’s Call”

Jesper Löfvenborg

Louise Weibull - Poetiskt och hudnära

Det är alltid lika spännande att få en inblick i någons kreativa tankemyller. Precis så känns det vid första lyssningen av Louise Weibulls solodebut. Det tar inte många låtar innan känslan av att uppleva något unikt infinner sig och det är svårt att föreställa sig att det här faktiskt är en debut.

Albumet är välproducerat men ändå lekfullt, sådär så man tror att allt snart ska halka ur spår och bära iväg, men det gör det aldrig. Istället blir det som en slags bergochdalbana där skrattet fastnar i halsen.

Här sjungs det om mänskliga lyckanden och misslyckanden, poetiskt och hudnära. Det märks att Weibull älskar svenska språket och använder det fritt för att dikta om både musik, samhällsfenomen och upplevelser av kroppsnära kontakter. Att lyckas är inte så viktigt, att vara lycklig är att föredra. Men det är inte alltid det går det heller. Parallellerna till artister som Kjell Höglund, Olle Ljungström och Annika Norlin ligger förstås nära.

Värmland ligger Louise Weibull nära hjärtat och flera av låtarna handlar om Värmland på något sätt. Värmland my love är det tydligaste exemplet, en låt som släpptes som singel tidigare i år. Det här är en skimrande, glimrande, skavig och stark debut som lovar mer.

Bästa låt: Allt roligt är förbjudet

Mas Karin Gustafsson

The Satchel Kid -Amerikanskt vemod från Molkom

Alabama-födde Michael McGowan, eller The Satchel Kid som han kallar sig, har numera sin bas i skogarna utanför Molkom. ”When it stops hurting” är hans andra album och han är ännu säkrare i hantverket här än på debuten.

Det märks att berättelserna är viktiga för honom; det är observationer från själva livet, skickligt såväl fångade som återgivna - vare sig det handlar om att hälsa på mamma eller utsikten att ärva en fickkniv och ett munspel.

Som fundament finns även den stora kärleken, som i fina ”Golden again” om att åldras tillsammans. Tack vare omsorgen om detaljerna och de vakna perspektiven blir bilden alltid lite större än de olika delarna.

Sångerna är sköra och melankoliska och tankarna leder, på ett bra sätt, till namn som Jeff Tweedy och Willy Vlautin i fint mejslade sånger där historierna står i fokus, men aldrig på bekostnad av melodierna. Värmländskt vemod när det är som bäst.

Bästa låt: ”Heart pillow”

Per Wiker