Regeringen förstärker försvaret med 27 miljarder kronor i nästa års budget. Det är en historisk satsning som är välbehövd och helt i linje med den bedömning försvarsberedningen gjorde i rapporten ”Allvarstid”.
Lejonparten av de nya pengarna kommer att gå till redan beslutade anskaffningar av ny materiel. Det handlar om tillskott på i stort sett alla områden: Fartyg till marinen, stridsflygplan till flygvapnet och stridsvagnar, stridsfordon, artilleripjäser och luftvärn till armén.
En del handlar om ersättningsanskaffningar. Sverige har skänkt materiel motsvarande runt 20 miljarder till Ukraina. Därför måste nu bland annat stridsfordon 90 och Archerpjäser ersättas. Men budgeten skall även garantera att den egna försvarsförmågan kan öka samtidigt som stödet till Ukraina fortsätter.
Med en total budgetram på 119 miljarder når nu försvaret Natos mål om mer än 2 procent av BNP till försvarsutgifter, enligt Natos sätt att räkna. Det är en viktig signal från Sverige som aspirerar på medlemskap men som tidigare agerat lite som en fripassagerare på den säkerhet alliansen skapat i Europa. Sverige visar nu att vi vill vara med fullt ut och bidra till säkerhet och inte bara konsumerar den.
Natomedlemskapet, som förhoppningsvis snart blir verklighet, påverkar också budgeten. Nya uppgifter tillkommer, bland annat att agera värdland för förstärkningar från andra länder och att ha officerare placerade vid Natos gemensamma staber.
Värt att notera är att 2 procent av BNP historiskt inte är en särskilt stor försvarsbudget ur ett svenskt perspektiv. Sverige satsade mer än 2 procent av BNP så sent som under 1990-talet. Det stora undantaget i svensk försvarspolitik är inte de satsningar som görs nu, utan de tre årtionden av ganska styvmoderlig behandling från politikens sida som vi lagt bakom oss.
Arvet för med sig en del systemfel som inte handlar om kronor och ören. Att skjuta till mer pengar och beställa mer materiel är inte särskilt svårt för ett rikt industriland som Sverige. Vad som har visat sig svårare är personalfrågorna. Det handlar inte bara om att Försvarsmakten skall rekrytera nytt. Man måste först behålla dem som jobbar i försvaret idag. Så sent som i somras avvärjdes hotet om stora avhopp av flygförare. En annan personalrelaterad fråga som engagerat många är den personliga materielen för värnpliktiga och anställda.
Det har länge larmats om brist på sådant som regnkläder och termosar. Om detta handlade flera av frågorna på regeringens presskonferens. Försvarsminister Pål Jonson (M) kallade det oacceptabelt, men hans bild var att det inte handlade om ekonomi utan om organisatoriska problem inne i Försvarsmakten, och att han hade diskuterat frågan med ÖB.
Att termosar och regnrockar diskuterades på regeringens presskonferens påminner om verkligheten. Den historiska satsningen löser inte försvarets alla problem. Att återuppbygga svensk försvarsförmåga kommer att ta många år. Men nu går det åtminstone åt rätt håll.