Värmländska Faribas storebror sköts ihjäl av lasermannen

Hennes storebror Jimmy blev lasermannens enda svenska dödsoffer.

För första gången sen tiden det hände berättar värmländska Fariba Ranjbar på Café Slussvakten om de omskakande händelserna.

– För mig är Jimmy inte död. Det enda sättet för mig att gå vidare var att se honom som levande för mig, säger hon.

Samtidigt avtjänar lasermannen sitt livstidsstraff bara några mil bort - på anstalten i Karlskoga.

Blåljusen flimrade och lyste upp den mörka novemberkvällen utanför studentlägenheterna på Körsbärsvägen i Stockholm för snart 32 år sedan. På marken låg 34-åriga studenten Jimmy Ranjbar livlös, skjuten i bakhuvudet.

Fariba Ranjbar spelar upp de korta tv-klippen från brottsplatsen på sin dator när NWT träffar henne på hennes arbetsplats, välkända Café Slussvakten i centrala Karlstad.

Efter nära tio år som värmlänning – där hon haft kafé- och cateringverksamhet med persiska inslag i först Skoghall och nu Karlstad – känner hon sig redo att för första gången tala mer utförligt om mordet på hennes storebror och hur det plötsliga dödsfallet påverkat henne under de år som gått.

– I början av det som hände pratade jag en hel del, sen blev vi i familjen tysta, säger Fariba Ranjbar.

Och fortsätter:

– Två, tre dagar innan det hände sa han ”Vet du Fariba, du är den enda som kan förmedla mina ord.” Sen började jag förstå varför han sagt till mig jag är den enda som kan överfara hans ord.

Fariba, hennes två år äldre bror Jimmy och ytterligare nio syskon växte upp i en liten stad i Iran. 1979, när Jimmy var 22 år gammal, beslutade han sig för att flytta till Sverige för att börja studera till civilingenjör vid Kungliga tekniska högskolan, KTH, i Stockholm.

– Han hade en kompis som flyttade till Sverige innan honom och sa att det var bra, men vi blev ändå förvånade när han skulle flytta till Sverige, säger Fariba Ranjbar.

Några år senare bröt kriget mellan Iran och Irak ut, Fariba och ytterligare två bröder valde då att följa efter Jimmy till Stockholm.

Han hade vid det laget hunnit bilda familj och var tvåbarnspappa, men blev ändå ett stort stöd för sin lillasyster och lärde henne hur det svenska samhället fungerade.

– Vi träffades väldigt ofta eftersom vi var så nära varandra, vi kunde prata om allt i livet. Det var inte bara som att vi träffades för familjemiddagar och sådant utan mycket mer än så. Han hade stor betydelse i mitt liv och har det fortfarande, varje gång jag kommer i en kris går jag tillbaka till våra samtal och försöker se hur han skulle hantera det. Han finns fortfarande i mitt liv som en rådgivare, säger Fariba Ranjbar.

Hösten 1991 uppmärksammades flera skjutningar mot människor med invandrarbakgrund, där en röd prick från ett lasersikte syntes på offren strax innan de blev beskjutna.

Rubrikerna i tidningarna blev allt mer alarmerande – ”En galning går lös” och ”Laserskytt sprider skräck” stod det i stora svarta bokstäver på Expressens löpsedlar.

Men trots den ökade rädslan i samhället för personen som kom att kallas ”lasermannen” var det inte något som Fariba och Jimmy diskuterade under någon av sina många och långa promenader runt Stockholm den hösten.

– Jag kommer inte ihåg att jag någonsin pratade ett enda ord om lasermannen med Jimmy. Vi hade alltid mycket annat att prata om. Jag var ensamstående mamma då och min vardag handlade om hur jag skulle hantera jobbet och samhället, hur jag skulle leva i ett främmande land, säger Fariba Ranjbar.

Hennes storebror hade nyligen återupptagit sina studier till civilingenjör efter att ha pausat dem under åren när han barn var små.

Kvällen 8 november lämnade Jimmy hemmet i Stockholmsförorten Skarpnäck för att åka in till studentlägenheten på Körsbärsvägen, där två av hans och Faribas bröder bodde.

Utan att någon visste om det hade John Ausonius, som lasermannen heter i dag, vid samma tidpunkt gömt sig bakom en container vid entrén till studentboendet. Där väntade han på att någon person med invandrarbakgrund skulle dyka upp.Och plötsligt anlände Jimmy till adressen.

”Det var en ren slump att han stod med ryggen mot mig, jag insåg att jag inte kan förstöra min chans att avrätta killen, så jag satte pipan mot hans huvud och tryckte av.” har lasermannen själv förklarat i en skriftlig redogörelse för Aftonbladet 2002.

Minuter senare såg Jimmys bröder genom fönstret att det var fullt med poliser utanför huset, och de fick även reda på att en person blivit skjuten. Men ingen av dem trodde att det rörde deras bror.

När Jimmys sambo kort därefter ringde för att få tag på Jimmy, förklarade bröderna att han inte var där än och att det nog kunde vara svårt för honom att komma fram:

– Mina bröder sa nej han är inte framme än och det verkar hända saker här nere, polisen har spärrat av och det verkar som om någon blivit skjuten, säger Fariba Ranjbar.

Men snart gick den fasansfulla sanningen upp för familjen – Jimmy var död efter att han skjutits på nära håll i bakhuvudet.

Timmarna som följde är fortfarande diffusa för Fariba. Hon kommer ihåg att polisen kom hem till henne och att hon grät hela vägen i bilen till sjukhuset, där läkarna redan konstaterat att hennes bror var hjärndöd:

– Jag kommer ihåg att jag sa men hans hjärta slår. Men läkaren sa att det var på grund av att Jimmy var väldigt stark, att kroppen inte ger sig så snabbt som hjärnan. Jag önskade bara att det skulle hända ett under, men det hände inte.

Hennes brors död skakade om hela landet, det här var första gången som lasermannen mördade en person och nu fruktade alla att han skulle fortsätta döda.

De uppenbart rasistiska dåden ledde samtidigt till att samhället på flera håll manifesterade mot främlingsfientlighet. Utanför studentlägenheterna på Körsbärsvägen la människor ner blommor och tände ljus till minne av Jimmy, organisationen Sveriges förenade studenter höll en tyst minut, på Sergels torg i Stockholm hölls en stor manifestation och Sten Andersson (S), som precis hade slutat som utrikesminister, skickade blommor till familjen som ett stöd i sorgen.

Själv valde Fariba Ranjbar även att uttala sig offentligt de här dagarna:

– Det blev mycket solidaritet bland invandrare och svenskar, eftersom jag sa att jag hoppas lasermannen slutar med det han håller på med och vi är inte ute efter att hämnas, vi vill ha trygghet i samhället. Det kändes som att folk förstod vad jag menade.

Storebroderns död ledde till att Fariba avbröt sina studier i ekonomi, i stället hamnade hon i restaurangbranschen där hon så småningom började driva egna verksamheter.

Det är på den vägen hon hamnade i Värmland, för nära tio år sedan letade hon ny lokal på Blocket och hittade av en slump ett lagom stort ställe i Skoghall som hon föll pladask för. Men hennes nya bostadsort innebär samtidigt att hon nu bor bara några mil från mannen som mördade hennes bror.

John Ausonius greps sommaren 1992 och dömdes senare till livstids fängelse för mord och mordförsök. I dag avtjänar han sitt straff på anstalten i Karlskoga, dit han flyttades i juni förra året.

Men trots att även hennes brors mördare numera bor i Värmland ägnar Fariba inte några tankar åt lasermannen.

Hon har medvetet undvikit att ta del av information om honom.

– Självklart blev jag glad att han blev gripen för han fortsatte inte med sina dumheter, så självklart var det bra. Men jag följde aldrig rättegången och när de gjorde en film om honom tittade jag inte på filmen heller. Jag tänker aldrig på honom över huvud taget, säger hon.

På samma sätt har Fariba undvikit att tänka på sin bror som död. Det tog många år innan hon besökte hans grav, och när hon tänker på honom är han fortfarande levande.

– När jag gick på kyrkogården kändes det att han var död, när jag kom hem och levde mitt vardagsliv var det som att han var med. Det var enda sättet för mig att gå vidare, att han honom levande för mig.

Hur ofta tänker du på Jimmy i dag?

– Alltid. Alltid.