Oliver Skifs har hittat sitt eget, kreativa spår i livet.
Nu har han flyttat in sina skulpturbilder på Museet Kvarnen i Filipstad. Därmed landar han också nära sina värmländska släktrötter i byn Rämmen.
– Är det här det ligger? Jag har ingen koll. Jag kör på gps:en i telefonen!
I Kvarnens galleri hänger hjärtan, fioler, en saxofon och mycket mer, som han skapat med en mycket speciell teknik. Läder härdas med vatten eller en särskild sorts vax och formas genom att läggas över en form, som kan vara ett äkta musikinstrument eller något han skapat fritt.
– Det är en väldigt gammal metod och teknik som man använt för att forma sadlar och väskor förr i tiden. Så det är ingen ny teknik, även om jag försökt att ta det till en nivå som kanske inte gjorts förut. Jag har jobbat med papper och termoplast också, men just läder går att få till ett hårt uttryck men en mjuk känsla. När man gör såna här motiv i metall såg de nästan lite stelkramp ut, det blev lite läskigt! säger han.
Han lärde sig tekniken genom att prova sig fram.
– Jag tycker om att utvecklas efter egen luta och se vad man får till.
Kreativ släkt
De många instrumenten i bilderna vittnar om ett stort musikintresse. Och jo, han har spelat trummor, fiol, gitarr och lite piano, men någon musikkarriär satsade han inte på, även om många kanske tycker att det borde ha lutat däråt, med en pappa som heter Björn Skifs.
Å andra sidan finns det kreativa spår från flera håll, avslöjar han. Många släktingar gör kreativa saker, från musik till arkitektur och animation. Och, inte minst:
– Det finns många historier i släkten, mycket galenskap och spontanitet. Det har väl sipprat ner om man säger så. Jag är den oranga fläcken på en vit vägg som aldrig går att måla över. Det känns så ibland, men det får folk bara leva med! säger han.
Farfarsmor från Rämmen
Kanske är det Värmlandsgenerna som slår igenom? Sådana har han nämligen, i Filipstads kommun dessutom.
Björn Skifs berättar i boken ”Mitt liv som scengångare” om sin farfar, som drog på sig skridskorna och skrinnade iväg tio mil för att möta Rämmenflickan Lina Forsberg.
– Är det här det ligger? Det var roligt att få veta det. Jag har ingen koll. Jag kör på gps:en i telefonen! säger Oliver Skifs.
I konsten följer han däremot sitt hjärta, och det klappar för att skapa fritt.
– När jag var ganska ung började jag hålla på med allmänt hantverk, pyssel och även lajv. Det var grinden in till att börja konstruera saker med olika material från början. Sen har det utvecklats och jag har lekt med de flesta material. I slutänden landade det i läder, för det blev en balans mellan det hårda och strukturerade utseendet och den mjuka, böljande känslan.
Nästan alla verk på utställningen är tredimensionella.
– Med rätt färger eller fel färger kan man uttrycka väldigt många olika saker med samma typ av motiv och det tycker jag är roligt. Det blir också olika uttryck i olika ljus, i gryning eller skymning. Mystiskt kanske man kan kalla det! säger han.
Annars har han svårt att genrebestämma det han gör.
– Jag har verkligen ingen aning, säger han och framhåller att han inte har någon utbildning utan är helt självlärd.
Det har sina poänger:
Sin egen chef
– Utbildning hjälper absolut, men om man lutar sig alldeles för mycket på andras tekniker, metoder och åsikter så är det svårt att göra något helt originellt. Jag vill tro att det här är en lite egen grej, för att jag inte utgår från egna, konventionella metoder.
Han är ganska ny i konsten, men trivs.
– I konsten kan jag jobba med alla tekniker jag känner för, ohämmat, och det är väldigt inspirerande och frigörande. Drivkraften är väl att jag får jobba inom en sfär där jag får bestämma själv. Blir det skräp är det inte på grund av någon dålig mellanchef utan för att jag haft en dålig idé och så får man utvecklas så snabbt och bra som man kan.