Marona Stepanova Konjuchova var 89 år gammal när hon avrättades med ett skott i nacken den 15 december 1937. Hennes brott? Hon var kristen, och hon hade bett för människor. Marona var bara en av de hundratusentals kristna som förlorade livet under Stalintidens förföljelser.
Exakt hur många som dödades under de värsta åren – 1931-1938 – vet ingen, men Diarmaid MacCullough, professor i kyrkohistoria vid Oxford universitet, uppskattar att minst 50 000 präster, diakoner, munkar och biskopar dödades under dessa år. Till det kommer de många vanliga kristna som också dödades eller förtvinade i Sibirien, av vilka Marona Stepanova bara var en. Av de 290 biskopar som fanns i Sovjet innan utrensningarna kom bara 10 att överleva.
Jag nämner detta, eftersom det står som en tragisk fond till det som nu sker i Ryssland. För just nu upplever den ryskortodoxa kyrkan i Ryssland en sorts renässans. Många av kyrkorna som Stalin rev har byggts upp igen. Kyrkans tro uppmärksammas och uppskattas av staten. Den ryskortodoxa kyrkan är central i statsbygget och den ryskortodoxa tron är viktig i samhället. Det är bara ett problem: det sker till ett mycket högt pris. Patriark Kirill, ryskortodoxa kyrkans främste företrädare, har sedan kriget i Ukraina kommit att säga saker som ingen trodde att en kristen företrädare någonsin skulle säga. Till exempel har Kirill förklarat att de ryska soldater som dör i strid i Ukraina får alla sina synder förlåtna. Ett totalt befängt uttalande som vi trodde hörde medeltiden till – inte något som sägs av den ledande företrädaren för en av världens största kristna kyrkor på 2020-talet. Så sent som den 6 maj i år uttalade Kirill att Ryssland är ”en frihetens ö”, under Guds beskydd som västvärlden önskar ”förinta”.
För att förstå fenomenet Kirill är det viktigt att känna till vad som hände med den ryskortodoxa kyrkans ledning efter utrensningarna 1931-38. Eftersom de flesta kyrkliga ledare eliminerats kunde Stalin själv utse nya biskopar, de flesta av dem direkt kopplade till den ryska underrättelsetjänsten, KGB. När de sovjetiska arkiven öppnades upp för en kort tid under 1990-talet visade det sig till exempel att Kirill var en av de kyrkliga ledare som KGB avlönat, och det ända sedan 1970-talet. Kirill är helt enkelt Kremls, och underrättelsetjänstens, man på plats.
En central tanke för Kirill alltsedan han tillträdde som patriark år 2009 är myten om det heliga Rus, där Ryssland, Belarus och Ukraina utgör ett gemensamt andligt territorium. Det heliga Rus är ett mytiskt drömrike som en gång existerade, och som startade för tusen år sedan när prins Vladimir döpte Kievborna. Vladimir själv döptes på Krim, och genom att ockupera Krim återtog ryssarna helt enkelt platsen för sin grundmyt. Denna myt, vars innehåll Putin tror på, är också skälet till att även Kiev blir så viktigt att återta.
I den svenska rapporteringen från Ukraina och Ryssland får vi sällan höra om den roll myten om det heliga Rus spelar, trots att den har en viktig roll i kriget. Det gör i sin tur att det ur ett svenskt perspektiv blir svårt att förstå hur kriget över huvud taget är möjligt. Vi föreställer oss att Putin är rationell, att det skulle finnas någon form av logik i hans handlande. När det i själva verket handlar om ett febrigt, mytiskt drömrike som aldrig existerat. Och där diktatorn börjat tro på sina egna lögner.
Jag avslutar där jag började, med Marona Stepanova Konjuchova. Efter att hon skjutits slängdes hon i en massgrav. Ingen vet var, men vi tror att det är strax utanför Moskva, på en plats som heter Butovo.
Frid över hennes minne.