Han såg detta som ett utslag av okunnighet eller penninghunger. Att avverka var för honom att leva på räntan, att kalhugga var att förbruka kapitalet, skriver Kjell Göthe.
Min sommar har varit fin, förvisso med inslag av mycket regn av och till, samt kalla vindar. Men då brukar jag alltid försöka vara positiv och minnas att regnet behövs för att fylla på vårt grundvatten och för att få naturen att blomma ut. Det har den gjort och bjudit på ett rikt hägn av grönska, blommor, bär och frukter. Tyvärr kom regnet fel i tiden på många håll för att kunna rädda bra skördar.
Om sommaren är det lätt, tycker jag, att tankarna söker sig tillbaka till barndomen med alla dess härliga minnen. Jag är född i Karlstad, uppvuxen på Sanna herrgård tre kilometer utanför centrum. Sannaskogen är numera ett härligt fritidsområde väl värt att nyttja. Gör gärna det ofta.
Som barn var jag långa perioder på Stöpafors herrgård i Fryksdalen hos farmor och farfar, Albert och Astrid Göthe. Där kom naturen riktigt nära. Tossebergsklätten sticker upp mot himlen som en viktig symbol för detta. Det ger en speciell frihetskänsla. Stöpafors var ett familjejordbruk med kor, hästar, grisar och höns och är dessbättre levande än i dag med familjen Bengtsson som ägare.
Skogarna som tillhör herrgården ligger längre bort. Farfar var jägmästare och att vandra hand i hand med honom i skogen var en lärorik upplevelse. Han hade ett praktiskt och ekonomiskt intresse för skogen, lade sig vinn om att röjning, gallring, märkning och avverkning skulle genomföras på bästa sätt. Och han var så stolt över sin välskötta skog och såg den som en långsiktig investering. Så är det för privata skogsägare med få undantag.
Farfar använde sig av den traditionella blädningsmetoden. Valet av vilka träd som skulle fällas gjorde han själv. Han pekade på det och trotjänaren Albert Petersson gav sig iväg och högg in ett tydligt märke, ett stort G, på det som skulle fällas. Farfar ondgjorde sig senare i livet över att blädningen var på väg att helt överges av vissa skogsbolag och att kalhyggning började breda ut sig. Han såg detta som ett utslag av okunnighet eller penninghunger. Att avverka var för honom att leva på räntan, att kalhugga var att förbruka kapitalet.
I vårbudgeten 2023 halverades i princip naturvårdsanslagen till skötsel av våra naturreservat, det blev minus 45 procent. Naturvårdsverket måste därför säga upp många medarbetare. Anslagen för inköp av värdefull mark till nya skyddsområden har dessutom prutats.
– Vi talar om natur som tillhör det svenskaste vi känner. Jag tror inte alla statsråd hunnit med i svängarna och förstått hur hårt detta slår för rekreation och friluftsliv och mot de kulturhistoriska värden som finns i vårt vackra svenska landskap. Jag är bedrövad, säger Stefan Edman, biolog, miljödebattör och välkänd författare, när vi möts och samtalar om vår natur. Och han brukar ändå vara optimist. Hans senaste bok kom för övrigt ut på Votum förlag i Karlstad och heter ”Förundran”, den är en hyllning till den biologiska mångfalden.
Samtidigt läser jag att 40 000 svenskar i WWF (Stiftelsen Världsnaturfonden) och Naturskyddsföreningen gjort ett skogsupprop till regeringen där de kräver: Rädda skogens arter! De vill att regeringen agerar för färre kalhyggen och istället satsar på ett förstärkt skydd för skogens arter.
Vår natur betyder så mycket, det märks inte minst om sommaren när hembygdsgårdarna lever upp och hemvändare söker upp sina rötter. Så det borde finnas anledning att se över ekvationen om igen. Gör det, klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Se också upp med beslut om naturen som tas i Bryssel, fjärran från Sverige.
Kjell Göthe
Politisk krönikör