Hon får Forshaga att blomma – Susanne gjorde om bilverkstad till kurbits-ateljé

Det fanns en tid när en bilelektrisk verkstad höll till på Storgatan i Forshaga, men av den finns inga spår när Susanne Fridh öppnar dörren till garaget.

– Det här ska få ta mer plats, säger hon och går in i sin blommande, kreativa oas.

I helgen är hon en av över 100(!) utställare på Lustenrundan.

I en 60-talsvilla på Storgatan i Forshaga bor Susanne Fridh sedan knappt ett år tillbaka. Där, i det före detta garaget, har hon skapat sig ett kreativt rum, där hennes kurbitsmåleri får ta all plats det behöver.

– När jag köpte det här huset var en av tankarna att jag ville ha lite mer utrymme. När det här huset dök upp kände jag direkt att det här är mitt.

Hon säger det inte på klingande dalmål, för kurbitsmålaren Susanne Fridh är inte från Dalarna, trots att kurbits är så tätt förknippat med landskapet.

– Nej, jag är ju inte det. Jag är född i Karlskoga, säger hon.

Blev helt tagen

Så var första kilen insprängd i fördomarna om kurbits! Detta speciella sätt att måla blommor, växtslingor och figurer har visserligen rötterna i Dalarna, men det krävs alltså ingen koppling dit för att ”räknas” som kurbits.

Karlskoga-tjejen – senare Hammarö- och Karlstadsbon – Susanne upptäckte detta speciella konsthantverk via ett redan stort kreativt intresse.

– Jag gick kurser på Medborgarskolan i ådring, marmorering, möbelmålning och möbelrenovering. Då kom idén att jag skulle vilja pröva en kurs i kurbits.

På en helgkurs i Stockholm hände det grejer:

– När jag var på kursen blev jag helt tagen. Det går inte att förklara vad som hände.

Det var något med både det kreativa uttrycket och tekniken. Hon berättar om limfärgen, där färgpigmenten blandas i limmet som måste ha precis rätt temperatur, och om känslan när hon doppar penseln och börjar måla.

– När man kommer in i samma känsla som när man är barn: tid och rum försvinner för det är så roligt.

Tillåtande och lekfullt

Den där första kurbitskursen gick hon redan 1998 och hon har fortsatt att måla och har även gått många fler kurser sedan dess. Känslan sitter i – och det är mycket hon tycker om med kurbitsmåleriet.

– Det är tillåtande och lekfullt och så ska det vara naivistiskt. Och så är det en berättande konstform. Förr var det bibliska motiv. Folk kunde inte läsa, så dalmålarna kunde göra en bild om ”Jesus rider in i Jerusalem” och så satte de på dem aktuella kläder från modemagasin och ritade fantasiträd.

Också Susanne vill berätta i sina kurbitsmålningar.

– Jag vill berätta mer om hur livet är, säger hon.

En målning visar en kvinna som balanserar på ett ben och allt som ska klaras av finns med i bilden: hus, barn och...

– Sju bollar i luften, sju dagar i veckan!

”Tillsammanskraft” står det på en annan tavla, med tre kvinnor.

– För mig står det för att kvinnor ska hålla varandra om ryggen och stötta varandra. Systerskapet är viktigt!

”Märkligaste som hänt”

Genom sitt måleri förvaltar hon hantverkskunskap och måleritradition med långa rötter.

– Knut Knutson (expert i Antikrundan, reds anm) har sagt att det var det märkligaste som hänt i svensk konsthistoria, när det här uppstod. Ungefär 1750 till 1850 var storhetstiden och de som målade var ju inte utbildade, utan de vandrade och fick uppehälle, mat och pengar, och målade. En del blev jätteskickliga och en del ser ut som ”oj, vad hände här”.

Hon berättar om lokala variationer i motiv och färger, men också om hur det målades på liknande sätt både i andra landsdelar och andra länder ute i världen. Både i Baltikum och på kontinenten finns exempel på blommande, folkloristiskt dekormåleri.

– Vi har ett behov av att dekorera för att man ska trivas. Det ska se fint ut och man vill smycka. I dalmåleriet var de livrädda för tomma ytor. De kunde fylla ut med en blomma från skorstenen som gör en sväng åt höger för det får inte vara tomt i hörnet, säger hon och visar på en av sina målningar.

En kulturbärare

Hon är mån om att förvalta kulturarvet.

– Jag tycker att jag är kulturbärare. Det känns lite som att det har kommit mer och mer intresse för det.

Samtidigt räds hon inte förnyelse.

– Jag vill att det ska kännas lite nytt och lite twist.

Hon målar kurbits både på trätavlor och på möbler, precis som hennes föregångare i konsten gjorde på sin tid, men hon har även tagit sig för att förse jeansjackor och jeans med kurbitskurviga blommor.

– Det är roligt att gå omkring med lite konst – klädd i konst. Det blir något unikt. Det kanske också kan lysa upp lite i vardagen, säger hon.

Det kreativa sinnet har hon alltid haft. Det har varit ett ständigt grejande!

– Jag har tecknat mycket och snickrat och sytt, allt! Jag har hållit på med så mycket och det gör jag fortfarande. Jag målar möbler också. Jag tycker om att ta tillvara på saker och göra redesign och uppcycling.

I hennes ateljégarage kan inte bara jeansjackor få ett nytt uttryck utan också ett vanligt, slitet furuskåp kan återuppstå i nya blommigare kläder och en stol uppdateras med svart färg inte bara på ramen utan även på tyget.

– Det blir som ett intresse, en livsstil, att man kan skapa mycket av lite, det behöver inte vara så dyra grejer.

Med utflugna barn har livet gått in i en ny fas, med större plats för måleri och annat kreativt.

– Det här ska få ta mer plats. Det är dags för det nu.

Det blir definitivt mer tid i garaget än i tv-soffan.

– Det blir nästan som meditation när man håller på!

Nu gör hon sig redo för att släppa in besökare, när hon den 26 och 27 augusti deltar i sin allra första Lusten-runda. Över 100 personer är med och ställer ut och Susanne har redan sin Lusten-skylt redo.

– Det känns kul och spännande.

Är du redo för invasion nu då?

– Jag hoppas jag får en invasion, att det kommer lite folk och tittar. Då har man talat om att man finns.