Tårarna rinner på Madeleine Weinholm när vi kommer fram till graven på Ruds kyrkogård i Karlstad och hon ser vad någon gjort med stenen.
– Vi ville bara ha en fin plats att gå till. Nu har vi inte det längre.
– Bosse lämnade oss hastigt, det var oväntat och tragiskt, säger Madeleine Weinholm. Det är sju år sedan nu. Vi hade varit tillsammans i 27 år. Vår son var 12 år.
När hans grav var allt de hade kvar ville hon göra den vacker.
– Vi ville att han skulle ha något fint. Inte för att han skulle vara märkvärdig på något sätt, Bosse var en enkel människa; jag ville bara att vi skulle ha en fin plats att gå till.
En vän frågade konstnären Ditte Reijers, och hon skapade en unik gravsten åt dem.
”Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans” står det på den blanka svarta stenen som kröntes av en gyllene sol av koppar.
Nu är gravstenen förstörd. Någon har brutit loss solen, och tagit den.
Respektlöst
Madeleine Weinholm försöker men kan inte sluta gråta. Hon famlar efter ord.
– Jag har försökt tänka efter och förstå varför det känns så hemskt. Det är så respektlöst. Så kränkande. Jag kan inte beskriva det med ord. Det är jättehemskt!
Det lilla gravkvarteret ligger lite för sig själv, det är ingen som bara råkar passera här.
– En kyrkogård är en helig plats. Vem går in här och stjäl, tar från någon som är död? Jag antar att det är någon som tänker sälja solen och få några kronor för kopparn.
Madeleine Weinholm har en vädjan och en liten gnutta hopp om att någon kan hitta deras sol; kanske är den slängd någonstans eller ligger ute till försäljning.
– Den är symbolisk på flera olika sätt. Vi gick mot solen, mot ljuset när vi kom hit till graven.
Det är så respektlöst. Så kränkande. Jag kan inte beskriva det med ord.
Familjen och vännerna besöker ofta graven.
– Det är här han är, Bosse, och han betydde mycket för många människor. Jag brukar komma hit och prata med honom.
Det var fint, säger hon. Nu är det inte fint längre.
– Det är nog som att drabbas av inbrott. Känslan av att någon har klampat in här...
Madeleine Weinholm vet inte om hon kommer att känna stillhet och ro här igen.
– Hur ska vi göra nu? Ska vi sätta dit en sol till, som någon kan ta?