Glöm det gamla Sverige

Det är viktigt att sätta upp mål, men dessa måste vara realistiska och en tydlig väg för att nå fram måste också stakas ut. Utopier kan vara lockande men de drar också till sig den typen av följare som lätt blir fanatiker. Här har den borgerliga sidan av den svenska politikerkåren sin styrka och sin svaghet.

Verktygen för att ta tag i samhällets problem är klart vassare på högersidan, men om man inte har goda resultat att visa upp inför nästa val kommer de långsiktiga åtgärderna backas av Magdalena Andersson (S) innan Ulf Kristersson (M) hunnit packa upp flyttlådorna från Sagerska.

Målet att ta landet tillbaka till en föreställd guldålder är inte realistiskt. Inte ens de mest folkhemsvurmande Sverigedemokraterna tror att det går att vrida tillbaka klockan till en tid där allt ser ut som i Rasmus på luffen eller Bullerbyn. Den målbilden är alltså inte ett sätt att vinna väljarnas förtroende.

Budskapet bör istället rikta in sig på att borgerligheten är bäst lämpad att fortsätta ställa saker till rätta. Var ärlig med att det inte finns någon snabb lösning på konsekvenser av decenniers vanskötsel. Förklara på ett sätt så att till och med Morgan Johansson (S) förstår att det samhälle som funnits inte går att återskapa.

Det är för många institutioner som inte är dimensionerade, strukturerade eller bemannade för den verklighet vi har runt omkring oss. Att räta upp skolan, öka förebyggande insatser från socialen, bygga ut kriminalvården, säkra gränserna, få fason på sjukvården samt rekrytera tusentals poliser och ge dessa förutsättningar för att lagföra gängbrottslingar tar tid.

Det är tämligen tydligt för alla vilka som bär skulden till detta så den poängen behöver inte förtydligas. De som ännu inte vill inse det kommer aldrig byta ståndpunkt.

Den som på allvar tror på ovan nämnda Johansson när han proklamerar att regeringen Kristersson på under ett år orsakat ett ökat antal konkurser kommer aldrig rösta på ett parti på högersidan. Att lägga energi på dessa väljare är att elda för kråkorna.

Det finns de som visar vägen. Gunnar Strömmer (M) har chockat motståndet genom att först ge en ärlig analys av nuläget och sen stå fast vid den när han utsätts för tryck. Det bör han fortsätta med. Carl-Oskar Bohlin (M) uppvisar en saklighet på twitter som i det fall Morgan Johansson skulle kunna kallas för stålman är kryptonit.

För att ta sig till sitt mål behöver man förutom ett tydligt definierat önskat läge ytterligare två saker. En startposition och en väg därifrån till målet. Den kortaste vägen mellan två punkter är ett rakt streck. Så ser det sällan ut i verkligheten och om du bara vet positionen för en av punkterna skall du ha tur på statistisk anomali-nivå av astronomiska mått för att hamna rätt.

Med andra ord är det viktigt för borgerligheten att ta rygg på Strömmer och Bohlin som vid varje tillfälle levererar en nulägesanalys som ligger betydligt närmare det folk ser i sin vardag än vad väljarna är vana vid.