Edvin Mattsson skapar musik helt utan att ta hänsyn till konventionerna.
Nu är Karlstadsartisten aktuell med sitt debutalbum där dagboksanteckningar i form av ljud bildar ett brokigt kollage.
– Jag är lite överallt i huvudet just nu, börjar Edvin Mattsson.
Han har just släppt sitt debutalbum som han värkt fram under två år.
– Det känns jättebra. Kul och fint, jag har fått många fina reaktioner på musiken.
Albumet har den något bökiga men talande titeln ”Lite höger, lite bakåt, lite vänster, framåtstupa”. Musiken bjuder in till en promenad i ett ombytligt ljudlandskap – här finns pianoackord och försiktiga gitarren, jublande syntar och en maffig kyrkorgel. Men till största delen är det dagboksanteckningar i form av ljud som nästan sömlöst fogats samman. Ofta skirt och försiktigt, i stunder helt utan styrfart. Just när musiken tycks greppbar, tar den en oväntad sväng. Sprattlar sig fri som en abborre på metkroken.
– Musik är liv för mig, fortsätter han och presenterar sin filosofi kring låtskrivandet.
– Artisten Barbro Hörberg sa något väldigt bra. Hon lyfte fram ljuden som vi hela tiden har runt om oss och tänkte låta de ljuden spegla musiken hon gjorde. Jag gillar den premissen.
– Jag vill även att misstagen ska få vara kvar i min musik. Jag förhöjer dem snarare än att jag försöker dölja dem. Mycket av musiken är rena experiment och ljud som jag har samlat på mig när jag lekt med effekter och syntar.
Skivan beskriver han som både spretig och lång. Och förlösande.
– Jag var tvungen att göra den. Allt skulle ut. Känslan var att jag sprängde alla dammar och lät allt flöda på en gång. Okontrollerat. Nu får jag se vilka bäckar som uppstår av det där dammvattnet.
Knasiga mikrofoner
Till vardags sitter Edvin Mattsson, 21, i kassan på Willys. Tankarna på att skapa ett album föddes under gymnasieåren.
– Låtarna har format sig med tiden och växt samman till ett kollage.
Din musik är mer att likna vid ett tillstånd, snarare än poplåtar i traditionell mening. Var det tanken från början?
– Gud ja. Att försätta lyssnaren i en värld av ljud är väldigt spännande. Jag har försökt att spela in rummet jag sitter i lika mycket som själva instrumentet. Jag använder gärna knasiga mikrofoner, i en låt ville jag ha med ljudet från ventilationen i rummet.
Ett typiskt missljud som man i studiomiljöer gör allt för att bli av med.
– Precis. Men jag tycker det tänket är tråkigt. Ljudet av rummet kan bidra mycket till hur låter. Jag lägger inget värde i att göra rätt eller fel enligt någon idé om hur det ska låta. Jag håller verkligen med dig om att min musik är ett tillstånd.
Vilka band och artister har färgat dig genom åren?
– Beatles. Väldigt mycket. Och Håkan Hellström. David Bowie. Sedan dras jag ofta till skumma grejer, till det som inte låter perfekt i gemene mans öra.
Det får gärna vara skevt?
– Ja, verkligen. Musik för gärna ha personlighet.
I låten ”Kisa” som är över tio minuter sjunger du ”För en gångs skull så andas jag i takt med allting annat här, för en gångs skull så vill jag sitta kvar”. Beskriver du en rastlöshet?
– Ja, kanske. Fint att du tolkar det så. För mig är det meditativt att spela gitarr eller piano, att hamna i musiken. Allt annat i livet och samhället går så ofantligt snabbt. Att få landa med en gitarr och känna en rytm som är mer lugn, som är gripbar, det är något jag strävar efter. Med en gitarr kan jag sitta kvar.
Hela albumet kan kanske ses som ett verktyg för meditation?
– Fint i så fall! Men hur menar du?
Det är musik som blir som ett sällskap, som passar bäst i hörlurar. Och inbjuder till stillhet.
– Jag fattar. Och håller med dig. Det är musik man ska blunda och vara i. Det kan väl vara en sorts meditation.
”Lite höger, lite bakåt, lite vänster, framåtstupa” finns ute nu.