Hoppa till huvudinnehållet

Det är skillnad på elitidrottare och oss dödliga människor

Publicerad:
”Kom igen nu NWT!”, skriker Fabian Zetterlund samtidigt som jag kämpar med mina spagettiben.
”Kom igen nu NWT!”, skriker Fabian Zetterlund samtidigt som jag kämpar med mina spagettiben. Foto: Tommy Andersson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det är väldigt lätt att sitta i soffan och klaga på idrottare när man ser dem på TV.

Efter dagens träningspass kommer jag aldrig göra det igen.

Jag har fått prova på att träna med några värmlänningar som till vardags spelar hockey i Nordamerika.

TV: Här tränar NWT-reportern med NHL-stjärnorna

Jag skulle vilja påstå att jag rör mig ungefär så mycket en kille på 22 år gör genomsnittligen. När jag inte sommarjobbar på NWT så pluggar jag och spelar fotboll när det hinns med. Då och då gymmar jag eller bara rör mig med kompisar.

När chansen gavs att vara med på hockeyspelarnas sommarfys på Crossfit Lifebox på Örsholmen så tänkte jag: ”Det ska inte vara några problem för mig. Jag brukar träna och håller igång, hur svårt kan det egentligen vara?”

Låt oss säga att jag blev ödmjuk snabbt.

Träningen började med uppvärmning.

”Skönt” hann jag tänka, men det tog inte lång tid innan pulsen var hög. Vi började med några vanliga övningar som jag känner till sedan tidigare. Det var utfallssteg, björngång och andra övningar som de flesta känner till.

Andra delen av uppvärmningen så satt vi allihopa på en varsin crossfitcykel. Vi skulle cykla allt vad vi kunde i åtta sekunder, sedan skulle vi ner på marken och göra två olika bålövningar, en minut vardera. Detta skulle vi repetera tre gånger.

Än en gång hann jag tänka ”skönt, detta klarar jag ju”. Tills att tränare Anders Holmberg ville att alla skulle hamna runt 120 varv per minut på cykeln. Samtliga hockeyspelare klarade att ligga runt 120 varv per minut varenda omgång. Jag tog mig inte över 95 en enda gång.

Cyklandet gjorde flåset outhärdligt och bålövningarna emellan var en plåga. Upp sneglar jag mellan andetagen och ser träningsgruppen stå i sidoplanka hur stabilt som helst. Anders går förbi allihopa och känner lite, när han passerar Fabian Zetterlund och Oscar Steen lägger han sin kroppsvikt på dom och dom står emot.

”Hur tusan kan det se så lätt ut?”, tänker jag.

Efter den sista repetitionen av uppvärmningen reser jag mig upp och känner hur jag blir helt svag i kroppen. Blodtrycket faller och jag blir illamående, ut rusar jag från lokalen för att undvika att kräkas precis där jag står. Jag sätter mig på en betongbit utanför för att andas och efter några minuter så börjar allt kännas normalt igen.

Inne i lokalen har de givetvis inte tagit någon paus, de kör på för fullt. Nu ska det hoppas över häckar på ett ben. Hockeyspelarna hoppar över häckar som nästan är i midjehöjd och jag får några mindre. Bra, för detta är också väldigt jobbigt.

Vi lägger in ett sidledshopp emellan hoppen och det är extremt påfrestande för knäna.

Min puls är fortfarande hög. Ingen speciellt lång vila mellan övningarna blir det heller och det är dags att höja pulsen ytterligare.

Löpning i crossfitboxen, fram och tillbaka. I sidled, baklänges och i sidled åt andra hållet är några av de olika variationer vi får göra. Det är i denna övning jag verkligen känner mjölksyra i benen och längtar efter att passet ska ta slut.

Men det tar inte slut.

Som avslutning kör vi ”benpumpen”, en minut gånger tre, och denna övning är en riktig killer. Vi får en varsin träkloss för att höja hälen och så ska vi stå i en knäböj, nästan som en jägarvila. Här går det inte att fuska, för tränare Holmberg går varvet runt och ser till att alla står i optimal position. Och är det inte coach som säger till får jag höra det från annat håll.

”Kom igen nu NWT!”, skriker Fabian Zetterlund samtidigt som jag kämpar med mina spagettiben.

Efter ”benpumpen” är träningen klar.

Äntligen, tänker jag under tiden jag gör mitt bästa försök att hålla mig på benen. Det slutar med att jag trillar ihop på backen och låter pulsen skena tills att den till slut återgår till normalläge.

Tränare Anders Holmberg går varvet runt och frågar vad alla tyckte om passet. Jag orkar inte ens titta upp men hör bara hur alla verkar vara överens om att det var ett bra pass.

Han frågar mig och jag svarar:

– Fy fan vad jobbigt det där var.

Några av spelarna skrattar och Oskar Steen säger:

– Det där var ju ändå ett av de lugnare passen, om man jämför med vad vi brukar göra.

”Tack och lov att jag kom hit idag och inte någon annan dag”, tänker jag.

Utöver att det var väldigt jobbigt men framförallt roligt, så tänker jag tillbaka på träningspasset och kan konstatera det gav mig så mycket mer än bara träningsvärk. Det gav mig nya perspektiv att se på elitidrottande och träning på högsta nivå.

På min semester vill jag ligga i en hammock med en iste i handen och bara ta det lugnt. Detta hockeygäng gör tvärtom på sin semester, de fystränar stenhårt med Holmberg måndag till fredag, varje vecka. På det kör de ispass med varandra för att hålla igång den biten också.

Det är lätt att glömma, att bakom varje elitidrottare finns det oändliga timmars träning och massor av uppoffringar.

Ännu lättare är det att sitta i soffan och klaga över idrottares prestationer.

Efter att ha varit med på ett off-season fyspass med de värmländska nordamerikanerna kommer jag aldrig att klaga på elitidrottare från soffan igen.

Artikeltaggar

Anders HolmbergCrossfit LifeboxFabian ZetterlundIshockeyNordamerikaÖrsholmenOscar SteenTräning