Mina erfarenheter med ett barn som är hemmasittare

Sedan kom kraschen. Den stora smällen när vi fick hämta ett barn mitt under en skoldag, för att sedan inte ta oss tillbaka till skolan på över ett års tid, skriver Lotta Lundh.

Det är mycket prat om skolan och hemmasittare nuförtiden. Alla förstår att de barn som inte kan gå till skolan inte mår bra, men vad händer med familjerna som finns bakom siffrorna? Jag kan bara prata av egen erfarenhet, och hur vår resa sett ut, och det är ingen saga med lyckligt slut.

Det började med att vi förstod att barnet inte mådde bra. Varje morgon var det ont i magen eller en känsla av att vara sjuk som presenterades för oss föräldrar vid frukost. Skolplikten hängde över oss och i skolan sa de att bara barnet kom dit så blev det bra, så vi körde dit barnet och hoppades på det bästa. Vi gick på möten och diskuterade vilka åtgärder som skulle få barnet att orka vara i skolan längre tid. Inte vad som skulle få barnet att må bättre. Det var vårt första misstag.

Sedan kom kraschen. Den stora smällen när vi fick hämta ett barn mitt under en skoldag, för att sedan inte ta oss tillbaka till skolan på över ett års tid. Ett år som spenderades i barnets rum, där vi försökte lindra ångest, bekämpa panik och ta en minut i taget. Natt som dag, ständigt beredd på att behöva springa dit, när barnet ropade på en. När tid fanns grät jag och försökte fatta vad som hände mellan BUP-besök, medicinering och fobier som bara blev större och större. Skolplikten blev då inte särskilt viktig. Inte alls, om jag ska vara ärlig.

Efter ett år hemma försökte vi sakta introducera skolan igen, men det gick inte. Resurser slutade, inga nya tillkom och det fanns ingen plats för vårt barn längre. Skola byttes, och i små, små steg fick vi introducera ny miljö, ny personal, ny resa till skolan, nya ljud, ja, en helt ny värld. Eget klassrum, inga klasskompisar, inga skolböcker, inga vanliga lektioner. För det fungerade inte.

Vi föräldrar satt i korridoren i timmar, som en extra trygghet för att barnet skulle orka vara där. Alla förberedelser, som tagit år, har lett till att orken räcker till för två timmar skoltid om dagen, de dagar barnet orkar gå dit alls. Resterande tid spenderas hemma, där en förälder måste vara närvarande.

Man går sönder när livet ser ut så här. Jag gick sönder. Jag brände ut mig, blev deprimerad och sjukskriven. Det samhälle vi lever i baseras på två heltidslöner för att få ekonomin att gå runt. Vårt barn har inte haft normal skolgång på fem år. Fem år då vi inte kunnat arbeta normalt, behövt vara hemma långa perioder, bränt ut oss av oro, stress och press för att få allt att fungera, och det kommer inte in någon lön.

Vi får dra in på det mesta. Vi har mat på bordet och tak över huvudet, äter ute ibland. Vi reser ingenstans vi inte kan ta bilen, unnar oss att bo på hotell med ena barnet någon gång under sommaren, för att det barnet inte ska behöva spendera hela sommarlovet hemma för att syskonet inte vill lämna huset.

Bakom varje barn som kallas hemmasittare finns en familj som inte vill annat än att få vardagen att fungera. Vi önskar inget mer än att kunna släppa av barnet vid skolan, se dem gå in och veta att de har det bra under dagen. Istället sliter vi för att få livet att gå ihop. Vi springer på möten, söker ersättningar från Försäkringskassan, letar information om hur vi på bästa sätt kan hjälpa vårt barn, söker efter minsta halmstrå som kan få dem att må bättre. Vi sitter på nätter och skriver ansökningar, oroar oss över ekonomin och funderar på hur det ska gå i framtiden.

Fem år har gått utan att vårt barn fått en fungerande skolgång. Fem år utan heltidsarbete, med en ekonomi som blir sämre och sämre, och än vet vi inte när det kommer bli bättre. Om det kommer bli bättre. För barnet har många år kvar i skolan. Glömde jag säga det? Barnet är bara elva år. Med fem år utan fungerande skolgång.

Så här sitter vi nu. Med ett barn som behöver tid på sig för att komma tillbaka. Som behöver få sina behov tillgodosedda för att må bra. Som inte fungerar som alla andra och inte passar i mallen alla ska igenom. Men vad ska vi göra? Det finns inget annat val. Barnets hälsa går först. Det är alltså inte barn som är slöa eller bortskämda som inte kan gå till skolan.

De har kämpat och försökt länge, tills det till slut inte går längre. Då blir de hemma. Inte hemmasittare. De är hemma för att det är det enda valet som finns. Ingen skolplikt i världen kan få en förälder att köra sitt barn till en skola som börjar med att få dem att ha ont i magen varje morgon, och slutar i ångest under ett års tid. Ingen kraschad ekonomi kan heller få oss att göra det.

Det vi behöver är större förståelse och bättre stöd. Förståelse för hur mycket vi kämpar hela familjen, och för hur vårt barn fungerar. Bättre stöd i skolan och från myndigheter. Stöd för att få ekonomin att gå runt om man har ett barn som inte orkar vara i skolan. Det skulle i alla fall vara ett problem mindre att oroa sig över.

Man räknar med att det finns 17 000 så kallade hemmasittare just nu. 17 000 barn med familjer som inte vill annat än att ha en fungerande vardag. En normal vardag med skola och arbete. Det känns inte rimligt på något sätt. Någonting är fel. Någonstans gick det snett och det måste fixas. Fem år utan fungerande skolgång räcker. Det måste fixas. Nu.

Lotta Lundh