Hoppa till huvudinnehållet

En bortglömd röst – en kvinnlig pionjär lyfts fram i gripande bok

Publicerad:
Stefan Bohman har skrivit boken Radioaktiva öden om sin mamma Birgitta Bohman, som var barnboksförfattare och barnradiopionjär. Boken ges ut på Lava förlag och omslagsbilden visar Birgitta Bohman och radiolegendaren Sven Jerring.
Stefan Bohman har skrivit boken Radioaktiva öden om sin mamma Birgitta Bohman, som var barnboksförfattare och barnradiopionjär. Boken ges ut på Lava förlag och omslagsbilden visar Birgitta Bohman och radiolegendaren Sven Jerring. Foto: Lena Richardson

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Hon var en pionjär inom barnradion och banade väg för såväl Grodan Boll som Nicke Lilltroll, men skrev också själv böcker.

”Varför är Birgitta Bohmans namn så totalt bortglömt idag?” frågar sig Helena Vermcrantz, efter att ha läst Stefan Bohmans gripande bok om sin mamma.

Efter andra världskriget utvecklades mediet radion snabbt. Barnprogram hade tidigare inte varit en prioriterad genre. Därför rekryterades 1945 den 34-åriga journalisten Birgitta Bohman till Radiotjänst som inspiratör, kreatör, producent och programledare för radions barnprogram.

Det skriver Stefan Bohman i boken Radioaktiva öden, som är hans berättelse om sin mamma.

Redan 1945 insåg man att det var viktigt att tala med barnen, inte bara till barnen och det var hon sällsynt lämpad för. Hon kom att stå bakom program som Nicke Lilltroll, Kalle Stropp och Grodan Boll och många andra, men det som låg henne varmast om hjärtat var programmet Önskevisan, där barn fick önska visor som framfördes av andra barn. Ett program som krävde mycket arbete och resor runt omkring i landet.

Kamp med pengar och samvete

Birgitta Bohman var ensamstående mor till två barn. Hon var helt beroende av hembiträden under barnens småbarnstid. Det kostade pengar. Dessutom skulle hon betala hyra för sin ganska stora lägenhet på Gästrikegatan i Stockholm.

Stefan Bohman har varit avdelningschef på Nordiska museet samt chef för Musikmuseet och Strindbergsmuseet. Han har skrivit flera böcker om musik och om museer. Han bor i Stockholm, men tillbringar också en hel del tid i stugan i Grythyttetrakten.
Stefan Bohman har varit avdelningschef på Nordiska museet samt chef för Musikmuseet och Strindbergsmuseet. Han har skrivit flera böcker om musik och om museer. Han bor i Stockholm, men tillbringar också en hel del tid i stugan i Grythyttetrakten. Foto: Rolf Mårth

Pengar blev ett ständigt bekymmer. Hon led också av ständigt dåligt samvete för att hon försummade sina barn, ett omvittnat problem hon delade med yrkesarbetande kvinnor på den tiden. Hennes manliga kolleger på radion hade bättre betalt och dessutom hemmafruar som tog hand om hem och barn.

Dilemmat illustreras målande i berättelsen om Tanten i mjölkaffären, en av de många roande episoderna ur Birgittas liv som Stefan berättar. Här finns dessutom en Värmlandsanknytning.

Tvillingböcker nådde Brasilien

Innan Birgitta eller Bibo, som hon kallades av sina vänner, började på radion hade hon arbetat som journalist och författare. Hon skrev barnböcker som sedan dramatiserades för radion och där har jag faktiskt personliga minnen. Min familj hade flyttat till Brasilien och för att vi inte skulle glömma språket skickade farmor årligen bokpaket till jul. En oförglömlig upplevelse blev Birgittas böcker om Tvillingarna på Loholm, en serie på fyra böcker som jag slukade.

Arbetet på radion var stressigt och dagarna avslutades ofta på krogen i glada vänners lag. Under resorna hände det att man fick pigga upp sig före en inspelning med lite ur fickpluntan och efter en lyckad inspelning ville man fira.

Birgitta Bohman arbetade med många av dåtidens kändisar, här är ”Bibo” - så var hennes smeknamn - och Sven Jerring.
Birgitta Bohman arbetade med många av dåtidens kändisar, här är ”Bibo” - så var hennes smeknamn - och Sven Jerring. Foto: Lena Richardson

Det hela gick att hålla i schack fram till 1970 då hon tvingades gå i pension, 60 år gammal. En ny tid trängde sig på. På radion ville man spegla nutidens verklighet och problem och då passade inte Birgitta Bohmans profil längre. Hon fick gå och eftersom radion var hennes livsluft gick luften ur henne och drickandet och tablettmissbruket accelererade. Birgitta dog 1989, någon månad innan ett efterlängtat flickbarnbarn skulle födas.

Gripande ton

Stefan Bohmans bok om sin mamma är fängslande och intressant inte minst som tidsskildring av ett Sverige på 1950- och 60-talet som bara få av oss minns. Förutom det som jag har återgivit är den fylld av anekdoter om kända radioprofiler från tiden.

Den rannsakande tonen i boken är gripande. Stefan frågar sig mot slutet av berättelsen om han kunde ha agerat på ett annat sätt för att hjälpa sin mamma, något som medberoende familjemedlemmar säkert alltid gör.

Ytterligare en stark upplevelse är insikten om hur fort vi glömmer. Varför är Birgitta Bohmans namn så totalt bortglömt idag?

Helena Vermcrantz

Artikeltaggar

BerättelserBöckerFörfattareLitteraturMänskligtNöje/KulturStefan BohmanStockholm