Det mest beklämmande med koranbränningarna är hur bara alltför många tycks vara beredda att slänga vår yttrandefrihet på sophögen. Det får en att undra hur djupt vårt demokratiska och frihetliga sinnelag egentligen sitter.
Yttrandefriheten är en av de allra viktigaste hörnstenarna i vår svenska demokrati. Utan en fungerande yttrandefrihet blir allt annat bara kulisser – en skendemokrati. Särskilt i ett så utpräglat konsensusland som Sverige är det viktigt med en fungerande och långtgående yttrandefrihet.
Ändå har alldeles för många slagit knut på sig själva när de nu förespråkar ett förbud för koranbränningar, eller för den delen en mängd andra yttringar som kan upplevas som kränkande av muslimer. Notera "upplevas som", för bara för att något upplevs betyder det att det inte faktiskt är så. En religion kan inte kränkas, men personer och folkgrupper kan det, och det är en avgörande skillnad.
Till och med annars kända frihetliga banerförare ställer sig nu i spetsen för att vi måste inskränka yttrandefriheten. Och det är ingen höger-vänster-fråga. Jag har faktiskt blivit förvånad och inte så lite beklämd över hur många annars borgerligt sinnade personer som sällat sig till förbudsivrarna.
Sett över hela befolkningen vill, enligt en Novus-undersökning, fyra av tio svenskar förbjuda brännandet av heliga skrifter. Samtidigt tycker en klar majoritet, 68 procent, att det är viktigt att försvara yttrandefriheten. Sådant kallas kognitiv dissonans, men när inte ens ledande politiker och opinionsbildare från höger till vänster förmår att se det problematiska, så undrar det inte på. Men nu är och skall inte grundläggande fri- och rättigheter vara underställda folkflertalets vilja. Då handlar det om majoritetstyranni. Verklig demokrati måste av nödvändighet åtföljas av frihet.
Mycket bottnar säkert i ren rädsla. När det sägs heliga skrifter så är det ändå inte Bibeln eller Torahn man tänker på. Inga kristna eller judar skulle komma på tanken att storma svenska ambassader eller starta upplopp för att någon eldat upp deras skrifter, även om de så klart ogillat det.
Med islamistiskt våldskapital ökar rädslan. Och det behöver inte ens gälla något så explicit provocerande som att elda upp en koran. Det räcker med att skriva en bok eller rita en teckning. Minns hur många reagerade mot Lars Vilks för hans rondellhund, snarare än mot de som hotade honom. Varför skall vissa vara så besvärliga? Kan de inte bara lägga av så att vi inte hotas av extrema islamister!
Är demokratin som en sorts överideologi på väg tillbaka? Det varnas friskt för att trettiotalet är på väg tillbaka när det handlar om ett visst partis framväxt, eller om kritiken mot den tidigare förda migrationspolitiken. I tid och otid har det varnats för "Polen och Ungern". Men få märker bjälken i det egna ögat. Miljöpartisten Pär Holmgren fick till exempel inte löpa gatlopp efter att ha lekt med tanken på en global klimatdiktatur.
Riktigt rädd blev man när SOM-institutet vid Göteborgs universitet i våras (28/3) presenterade en undersökning om svenskarnas inställning till demokratin. De fick svara på om demokratin tillfälligt skulle kunna begränsas för ett antal kriser och samhällsproblem. Svaren är faktiskt häpnadsväckande.
63 procent svarade jakande om det gällde klimatet, 61 procent den grova brottsligheten och 71 procent en pandemi (som om vi inget lärt av vår rätt unikt tillåtande attityd under coronan). Rödgröna var mer beredda att pausa demokratin för klimatets skull, och högern för brottsligheten.
Det är synnerligen oroväckande att så många är beredda att sätta frihet och demokrati på undantag för problem som upplevs som angelägna. Där har vi kapitalt misslyckats. Har vi blivit så bekväma vid vår tillvaro, och utan egna erfarenheter av förtryck, att vi inte ser faran? Jag ryser!
Henrik L Barvå
Politisk redaktör