Den 19 januari 1989 sa Erich Honecker, Östtysklands ledare, självsäkert: ”Muren kommer att stå kvar om femtio år, och om hundra år”.
Tio månader senare hade muren rasat.
Den 6 oktober 2008 sa banken Kauptings vd, efter att ha fått ett nödlån från den isländska Riksbanken: ”Vi klarar oss mycket bra och Riksbanken är säker på att få tillbaka pengarna … det kan jag säga utan att rodna”.
Tre dagar senare gick banken omkull.
Lärdomen är tydlig: när system krackelerar och faller samman så går det fort. Riktigt fort. Läroböcker måste skrivas om på en natt; hela språksystem falerar. Ord försvinner för alltid. Samtidigt som det blir svårt att hitta ord som beskriver den nya verklighet man befinner sig i.
Så vilket system är näst på tur att krackelera? Personligen tror jag att Vladimir Putins lögnaktiga skräckregim är näst på tur. Men det är inte kring det den här krönikan handlar. Nej, jag vill tala om ett annat system, något som är oss närmare. Något som vi alla är en del av och som vi alla känner till. Som handlar om vår konsumtion, om våra begär, om vår mani att samla saker på hög. Det handlar i förlängningen om ett biosystem som håller på att knäckas, om en havsyta som stiger och en temperatur som ökar. Det handlar om översvämningar, torka och väderfenomen.
Det grekiska ordet Apokalyps betyder bokstavligt talat ”någonting som avtäcks”. Att se saker som dom är. Att se sanningen i vitögat. Och efter att ha svävat i viss osäkerhet börjar vi nu se saker allt klarare. När Watt förfinade ångmaskinen för drygt 200 år sedan var mängden koldioxid i atmosfären 280 miljondelar. Idag har det värdet stigit till 415 miljondelar, det högsta värde som konstaterats på tre miljoner år. Den svenske kemisten Svante Arrhenius påpekade redan år 1896 att den ökade mängden utsläpp av koldioxid rimligen borde skapa en miljö liknande den i ett växthus. Han anade inte hur rätt han skulle få.
Ja, allt det där har vi ju hört till leda. Men problemet är att lösningen på problemet är relaterat till det sätt vi alla väljer att leva våra liv. Och att lösningen på många sätt handlar om det där tråkiga som våra mammor påtalade för oss redan när vi var små barn: ”ät upp maten, ta inte mer än du kan äta, ja, du får ärva din storebrors jacka för den borde vara hel ett år till, och vi lagar sockorna när de går sönder”. Det våra mammor brukade säga till oss var helt enkelt: ”lev anspråkslöst”.
Men varför har vi så svårt att ta in det? Den isländske poeten Andri Snaer Magnason har liknat det vid astronomins svarta hål: ingen forskare har nämligen sett ett svart hål. Svarta hål kan ha en massa motsvarande en miljon solar, och de slukar allt ljus. Enda sättet att se ett svart hål blir därför att titta förbi det, på närliggande nebulosor.
Blunda för det vi ser, och titta på något annat istället.