Kunskapen om atomvapen var ett faktum som inte gick att stoppa. Hädanefter skulle världen behöva förhålla sig till det, skriver Olof Peterson.
Människan besitter kraften att förstöra sig själv och är oförmögna att göra sig av med den. Det är en av de tragiska insikter filmen Oppenheimer som hade svensk biopremiär 21 juli för med sig. I viss kontrast till filmen Barbie som hade premiär samma dag har filmen om ”Atombombens fader” återuppväckt kärnvapenfrågan. 78 år efter de enda två gångerna som en atombomb har släppts i krigstid är dess konsekvenser högaktuella.
När massförstörelsevapen uppfanns kom de att för alltid förändra det internationella säkerhetsläget. Två kärnvapenmakter kunde inte längre gå i direkt konflikt med varandra utan att riskera total förstörelse. Kärnvapnens förespråkare menade att den terrorbalans som uppstod skulle förhindra framtidens krig.
Det är inte första gången ett vapen har förutspåtts skapa världsfred och som alla andra gånger fick bedömarna fel. I alla fall delvis. Även om det utkämpats många krig efter andra världskrigets slut så har de varit begränsade och inte inneburit direkta krig mellan kärnvapenmakter.
Kärnvapen finns i strategiska och taktiska former. De finns i olika styrkor med explosionsradier från några hundra meter till flera mil. De strategiska kärnvapnen som atombomben är fruktansvärda vapen som bryter mot krigets lagar. De är byggda för civil massförstörelse och som terrorvapen för att kuva en motståndare.
Många tappra försök har gjorts för att begränsa dess spridning. Sveriges planer att skaffa kärnvapen avslutades 1958. Sydafrika och flera tidigare sovjetiska delrepubliker som Vitryssland, Ukraina och Kazakstan har gjort sig av med sina kärnvapen. Trots detta så finns det fortfarande 8-9 kärnvapenmakter i världen.
Detta beror på det inbyggda dilemmat i kärnvapenfrågan. Samtidigt som de är ett hot innebär de också en stor nationell trygghet. I en värld med konflikter och rivaler vill ingen stå försvarslös mot en kärnvapenbestyckad motståndare.
Som världen ser ut i dag med ett krigförande Ryssland, ett alltmer auktoritärt och isolerat Kina och en religiös diktatur i Iran går det inte att inom en överskådlig framtid se eller kanske ens önska en kärnvapenfri värld. En nedrustning kräver både ömsesidig tillit och att det ligger i allas intresse. Kärnvapen är fortsatt en garanti för länder att få agera som de behagar och skapar ett oberoende mot det internationella samfundet.
Efter att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki släpptes så användes det mycket passande ordspråket att ”anden var ute ur flaskan”. Kunskapen om atomvapen var ett faktum som inte gick att stoppa. Hädanefter skulle världen behöva förhålla sig till det. Samtidigt som kärnvapen är ett existentiellt hot för mänskligheten så är de alldeles för användbara politiska verktyg för att alla ska frånsvära sig dem. Behåller en dem, måste fler göra det.
Olof Peterson
Svenska Nyhetsbyrån