Hon minns lite av starten. Hon kommer knappt ihåg banan i Uddevalla där olyckan skedde.
Efter att ha varit nedsövd i flera veckor har livet börjat återvända för Jacqueline Löfqvist, 17.
Det var under SM i mitten av maj som olyckan var framme. Jacqueline Löfqvist hamnade fel med motorcykeln under ett hopp och landade på huvudet.
Det har varit en drivkraft i hennes liv och har funnit i hennes blod sedan hon var fyra år.
Det var på det största och längsta hoppet i Sveriges enda VM-bana.
– Det är helt sjukt att jag var så nära döden, säger 17-åringen som nu tillbringat nästan tre månader på sjukhus.
Trots olyckan är hon glasklar med vad hon vill. Hon ska upp på motorcykeln igen och hon vill bli bäst i världen, även om det kan ta några år.
Det trots att hon svävat mellan liv och död och haft slangar rakt in i hjärnan för att hålla henne vid liv.
– Värst är att pappa såg kraschen, säger hon.
I mitten av juni flyttades hon till intensiven i Karlstad och sedan en tid har rummet på barnavdelningen fungerat som ett andra hem.
Snart är det dags för att få komma hem på en kortare permission för första gången.
– Det ska bli skönt att få sova i min egen säng, säger Jacqueline.
Hon hoppas även kunna starta en motorcykel även om det inte är tal om att köra. Inte på den här sidan årsskiftet. Men hon vill höra ljudet, känna vibrationerna.
Det positiva stödet har varit överväldigande. Motocrossen har varit hennes passion länge.
– Det har varit en drivkraft i hennes liv och har funnit i hennes blod sedan hon var fyra år, säger pappan Shelby Micke Löfqvist.
Att undvika motorsport på grund av riskerna har aldrig varit ett alternativ.
– Att ta bort det hade varit att göra våld på hennes person, säger Shelby Micke.
I stället har de satsat på att försöka göra det så säkert som möjligt. Rejäla skydd och kunskap har varit centrala. De avancerade skydden och den speciella hjälmen är det som räddade hennes liv.
Otroligt nog fick hon inga hjärnblödningar, inte heller några skador på kotpelaren. Däremot svullnad i hjärnan vilket har lett till olika komplikationer.
Jacqueline drabbades bland annat av vätska i hjärtsäcken, därefter en punkterad lungsäck.
– Det har inte varit en rak väg, suckar Shelby Micke.
Dagarna på sjukhuset har följt ett tydligt mönster. Det är sjukgymnastik, arbetsterapi, undersökningar och väldigt mycket vila. När de kommer hem på permission är det inte aktuellt med besök från någon. Det är klara order, hon ska bara ta det lugnt.
– Det kommer inte fungera annars, säger Shelby Micke.
Efter dagens lugna aktivitet är det dags för lekterapi. Lekterapeuten Solveig plockar fram en bild och kalkerpapper. Dagens uppgift för Jacqueline är att fylla i konturerna.
Lekterapin är en frizon från behandlingarna. Här får patienterna under kravlösa former jobba upp sina förmågor på ett lustfyllt sätt. De får skapa, baka, måla.
– Vi försöker fånga upp deras intressen, säger Solveig.
Bilden som hon målar är en siluett av en tjej på en motorcykel. Efter att noga ha fyllt i alla konturer är det dags att välja vilka färger som ska användas. Själva målandet får vänta till nästa vecka.
– Det är kul, konstaterar Jacqueline medan hon fokuserat följer motorcykelns kanter med pennan.
För sex veckor sedan satt hon i rullstol, för fem veckor sedan reste hon sig. Nu kan hon jogga på ett löpband och hoppa studsmatta.
Själv tycker hon att utvecklingen går sakta.
Pappa håller inte med.
– Fysiskt går det otroligt fort.
Kognitivt finns det problem. Synskärpan är påverkad och både närminne och arbetsminne är försämrat. Orienteringsförmågan är obefintlig. Var köket – som ligger 25 meter från hennes rum på avdelningen – finns är fortfarande ett mysterium för Jacqueline.
De tre främsta nycklarna för att återhämta sig är ungdom, att vara vältränad och envishet. Jacqueline har alla tre i överflöd.
Hon lider dock av hjärntrötthet och delar av dygnet är vigda åt tyst vila. Då är det ingen stimulans, alltså ingen mobil, som gäller.
Målet är att köra motorcykel igen, men till att börja med siktar hon på grenen supermotard (supermoto). Enkelt uttryckt är det en form av motocross anpassad till asfalt.
Jacqueline har pappa som tränare.
– Det är jättebra, säger hon.
De har gjort upp när de har vilka roller. Hemma är han pappa. I bilen till tävlingar är han pappa. När han slagit av motorn är han tränare.
– Det gör att man kan ställa krav och pressa på ett sätt som man inte kan som förälder, säger Shelby Micke.
Samtidigt kan han stänga av tränarrollen hemma och bara vara pappa. Det är något som båda tyckt fungerat.
I höst ska Jacqueline börja tredje året på transportprogrammet på gymnasiet. De första veckorna kommer hon vara sjukskriven. Skolans specialpedagog och pedagogen på sjukhuset ska tillsammans ta fram en plan för hur hon ska kunna börja utan att överanstränga sig.
Sedan får undersökningar visa hur det blir med synen. Om den inte blir återställd kan hon behöva ändra inriktning eftersom fordon- och transportprogrammet normalt sett leder till att man blir chaufför, en omöjlighet om man inte klarar synkontrollen.
I nuläget är synen på vänster öga väldigt suddig, den på höger öga är delvis suddig.
– Vi får se hur det utvecklar sig, säger Shelby Micke.
Stödet från omgivningen har varit enormt. Det har skapats insamlingar, delar av pengarna har gått till olycksdrabbade inom motorsport, delar till Jacqueline. Det har gjort att de kunnat gå ut och äta ibland när sjukhusmaten känts lite enahanda och hon har även fått en cykel.
Hon får dock inte cykla riktigt än eftersom läkarna är oroliga att hon skulle kunna förvärra läget om hon ramlar.