Under den så kallade korankrisen vill Socialdemokraterna hellre tala om Sverigedemokraterna, och underminera regeringen. Samtidigt lyser partiledaren Magdalena Andersson med sin frånvaro. Det är oansvarigt.
Socialdemokraterna har inte direkt visat sig från sin bästa sida under den här krisen. De har mest skällt på regeringen för att den gör för lite och inte syns, samt förstås tagit i med storsläggan mot SD. Knappt något har hörts från S-håll om krisens grund – att ett stort antal islamiska regimer, som inte direkt är några demokratiska föredömen, hotar Sverige och vår yttrandefrihet.
Istället försöker de så split och misstro för sina egna snäva partipolitiska syften. Det är nog också förklaringen till att Magdalena Andersson inte synts till i debatten. S skickar fram sluggrar som Morgan Johansson, Tobias Baudin och Anders Ygeman, personer som samtidigt har mage att anklaga statsminister Ulf Kristersson (M) för att vara osynlig och regeringen passiv. Den kritiken klingar ihåligt med en egen partiledare som självt gjort sig osynlig. Hyckleri är ett annat ord som dyker upp.
Att kritisera Kristersson för att han först gick ut med ett inlägg på Instagram var också bara tramsigt. Alla politiker känner behov av att kunna meddela sig ofiltrerat till allmänheten, och det är inte så att media inte rapporterade om det. Han framträdde dessutom sedan inför media på en pressträff.
Sverigedemokraten Richard Jomshofs twittrande om Islam och Muhammed blev också en tacksam måltavla för S-kritiken, oaktat att hans inlägg kom när korankrisen redan var i full gång. Visst kan man ha synpunkter på hur en ordförande i riksdagens justitieutskott uttrycker sig, och givet hans position var det obetänksamt, och det har inte direkt underlättat regeringens krishantering.
Men att kräva av statsministern att han ser till att Jomshof avsätts visar att man inte förstått (eller, ännu värre, verkligen förstått men struntat i det för att ta sina politiska poänger) att det är riksdagen, inte regeringen, som utser ledamöterna i utskotten.
Likväl borde Jomshof uttryckt sig annorlunda, men i hans tweet finns onekligen en poäng om behovet av "en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen". Vi måste också kunna diskutera islam och dess profet Muhammed, precis som vi diskuterar kristendom eller hinduism, utan att få fatwor slängda i huvudet.
Jomshof är dock knappast rätt person för det. Han fyller dock sin roll som en slugger i SD. Uppenbarligen anser partiet att det finns behov av sådana för att hålla en viss del av sympatisörerna nöjda. Samma roll fyller uppenbarligen personer som Morgan Johansson och Anders Ygeman för Socialdemokraterna. En viss del av S-sympatisörerna närs av deras utfall.
Tyvärr är det så att alltför många partier anser sig behöva den typen av aktörer och utspel, och då blir det politiska samtalsklimatet lidande. Förståelsen mellan politikerna minskar, polariseringen ökar och väljarnas respekt för politiken undergrävs. Det är ett beklagansvärt mönster som går igen i flera länder.