Stabilt, tryggt och glädjefyllt Gyllene Tider!

Lättsam pop som stryker medhårs tycks alltid funka och Gyllene Tider har definitivt en evighetsabonnerad plats i den svenska folksjälen. Redan för fyra år sedan hade vi, återigen, sett slutet på denna saga, men så blev det inte.

Gruppens förmodade adjö blev istället en tillfällig paus och början på något nytt. Pandemins skoningslösa nöjeslivsutrensning påverkade inte bara dig och mig utan även originaluppsättningen Per Gessle, Mats ”MP” Persson, Anders Herrlin, Göran Fritzon och Micke ”Syd” Anderssons tankebanor. Gyllene Tider behövde både ett åttonde studioalbum, ”Hux flux” och ännu en sommarturné för att försöka blidka den eviga hungern för musik och underhållning. De vill skapa nya svenska sommarminnen och sätta guldkant på tillvaron post-covid. Fylla en tomhet, ett vakuum, med ny glädje och musikalisk kärlek. Ha kul igen.

I 45 år har Halmstadgruppen charmat generationer med sina stora igenkänningsrefränger och klibbiga melodier och att Mariebergsskogens publik består av både gammal och ung känns självklart. Jag sneglar på kvällens låtlista, helt otroligt, jag kan nästan varenda dänga och jag äger inte ens en Gyllene Tider-skiva. Snacka om att det inte går att ducka för bandets folklighet och musikens genomslagskraft. Både jag och Gyllene Tiders låtar är sammanflätade med svensk underhållningshistoria, varken vi vill det eller inte.

2019 och ”GT40 avskedsturnén” har blivit 2023 och ”Hux Flux sommarturné”, precis vad öppnande ”Gyllene tider igen” bekräftar. En karriär fylld av start och stopp och ett slut som aldrig tycks komma. Gyllene Tider har blivit synonymt med den där jordgubbiga sollaparkänslan som återkommer tre månader om året. Ett soundtrack till en gemensam längtan byggd på nostalgi, tradition och minnen där musiken är essentiell ingrediens.

Subtil punkighet

Jag älskar att det finns en subtil punkighet inbakad i musikens natur som hintar om gubbarnas bakgrund och uppväxt. Detta märks extra tydligt live. Färska, just nämnda, ”Gyllene tider igen” uppvisar exakt den punkiga nerven och blir på stående fot en ny favorit. Likaså albumkompisen ”Gammal kärlek rostar aldrig” som dessutom toppas av Göran Fritzons svängiga Farfisa-orgel. Jag gillar även styrkan i att ha två gitarrister, Gessle och MP kompletterar varandra väl och deras stundtals rockiga duellerande är både snyggt och effektivt. Dessutom fint av Gessle att erkänna att han är bandet näst bästa gitarrist.

Egentligen är Gyllene Tiders koncept ganska enkelt – duktiga musiker, en radda minnesvärda och beroendeframkallande hitlåtar, några halländska ”lalala” på exakt rätt ställen och den där mystiska känslan som alla musiker drömmer om. Nja, det kanske inte är så enkelt ändå, men just det där bemästrar Gessle och Company till hundra procent. Glöm inte heller bort glädjen, det syns att kvintetten njuter, trivs och gläds tillsammans. Och det smittar.

Kvällens starkaste nummer

En annan styrka är de hjärtliga mellansnacken. Små anekdoter som får oss att lyssna lite extra. Marie Fredriksson sa en gång till Gessle i en liten lägenhet i centrala Halmstad att låten ”Flickan i en Cole Porter-sång” var ”oerhört mesig, men ändå lite söt…” Tur var väl det, för låten är fortfarande ett av bandets starkaste nummer. Även i kväll. Å äntligen får vi lite allsång på gräsytorna framför scenen.

Det är lätt att skriva att vi får exakt det vi förväntar oss och vi är nöjda så. Men så är det. Vi blir matade likt nostalgiska fågelungar och responsen sluter den givna kommunikationscirkeln. Gyllene Tider värmer för stunden. Stabilt, tryggt och glädjefyllt helt enkelt.