Att inre gränskontroller införs och migrationspolitiken skärps är bra. Likaså att regeringen avvisar kraven på förändringar i grundlagen. Men det bra förtas av att den samtidigt flaggar för att ändra i ordningslagen, ändringar som ofrånkomligt kommer att inskränka yttrandefriheten.
Sent omsider – enligt vissa kritiker – framträdde så statsminister Ulf Kristersson (M) under tisdagen på en pressträff med anledning av den så kallade korankrisen. Med sig hade han justitieministern Gunnar Strömmer (M) och anledningen var att presentera en rad åtgärder för att stärka Sveriges säkerhet i den uppkomna krisen.
Att självaste regeringschefen dröjt med att framträda kan lika väl tolkas som att han valde att sitta lugnt i båten och inte göra något förhastat. Det är andra länder – 57 närmare bestämt – som eskalerat situationen med krav på Sverige att inskränka vår yttrandefrihet för att inte såra deras religiösa känslor. Dessvärre ser det ut som det ändå kan komma att bli något förhastat.
De inre gränskontrollerna kommer att intensifieras, liksom att polisen får ökade möjligheter att kroppsvisitera, undersöka fordon och kontrollera id-handlingar. Detta är dock åtgärder som det beslutades om redan för några månader sedan, och som trädde i kraft nu vid månadsskiftet. Men man kan ju säga att här var regeringen proaktiv. Åtgärderna skall försvåra för personer som försöker ta sig in i landet för att till exempel begå terrorbrott.
Tack och lov så avvisade justitieministern tankarna på att förändra våra grundlagar när det handlar om yttrandefriheten. Någon lag om "trosfrid" (en fin eufemism för hädelse- eller blasfemilagar) kommer heller inte att införas, liksom en utvidgad definition av hets mot folkgrupp till att innefatta att skända religioner. För en person med sådant rättspatos som Strömmer visat i sin tidigare juristkarriär var detta välgörande att höra.
Men tyvärr visade detta sig inte i resonemangen om att regeringen vill göra förändringar i ordningslagen, för att, som det heter, "bredda prövningen" när demonstrationstillstånd ges. Frågan är om polisen skall kunna ta hänsyn till den nationella säkerheten och inte, som nu, bara säkerheten på platsen.
Här går regeringen verkligen bort sig rejält. Det skulle innebära att vi i praktiken ger andra länder och aktörer vetorätt över vilka demonstrationer som kan tillåtas i Sverige. Bara man har starkt våldskapital så går det att tvinga oss till underkastelse. Och vem bedömer vad som är i "nationellt säkerhetsintresse" och på vilka grunder. Godtycket kommer att bli enormt.
För det handlar inte bara om koranbränningar. En lagstiftning, i synnerhet så grundläggande som kring vår yttrandefrihet, måste vara generell och inte inriktad mot enskildheter. Måndagsmötena för Ukraina och mot Rysslands krig skulle till exempel kunna anses öka det ryska hotet mot Sverige, och därmed inverka på den nationella säkerheten.
Då är vi ute på det sluttande planet. För har man väl sjösatt principen om undantag med hänvisning till den nationella säkerheten kan kraven komma på att det tillämpas på andra områden än bara demonstrationer. Att skriva kritiskt om till exempel Kina, som denna ledarsida gjort och för det blivit angripen av den kinesiska ambassaden, skulle också kunna öka hotbilden mot Sverige. Vore det inte bättre att låta bli då? Ni ser varåt det kan barka hän.