Tjäna pengar var inte lätt på den gamla goda tiden. Heller. Och för en pensionär i dagens läge är det som det är. Som barn i ett avlägset 1950-tal såg vi knappast pengar, men vi hörde ju talas om att det var något som var en bristvara i många hem.
Vi visste i alla fall att pengar behövdes om man ville skaffa saker, och vi visste hur mynten såg ut. Någon femtiolapp kunde man också få se någon gång. Om det råkade vara så att vi fyllde år, vilket även på den tiden inträffade en gång varje år, då kunde vi få så stora pengar som en sedel av de närmaste. Farfar lämnade alltid en femma, som då var gjord av gultonat papper, en värdehandling att förvalta väl.
Den största sedel vi såg var en tusenlapp som Verner Jonsson hade med och visade för oss. Detta var en händelse nästan lika stor som att gå på bio, och vi talade länge om detta efteråt.
Att pappa tjänade pengar när han högg timmer i skogen visste vi barn, men åtminstone jag hade svårt att begripa hur han bar sig åt. Hur kunde det bli pengar av att hugga med en yxa i trädstammar? Jag såg framför mig hur pappa dängde yxan i träden och ut sprutade det enkronor i yxhugget. Hur skulle det annars gå till? Mamma försökte förklara men det dröjde innan jag fick sammanhanget klart för mig.
Vi barn fann snart på metoder att få in lite egna slantar, men det var inte lätt. Fylla år kunde man ju inte göra hur ofta som helst, även om en lite äldre broder försökte. Han var antagligen i en svår penningknipa och kom då på den kreativa idén att han kunde fylla år – det var som sagt det effektivaste och lättaste sättet att få de eftertraktade slantarna. Och varför skulle det behöva begränsas till en viss dag om året?
Oss närstående kunde han inte räkna med att lura, men för en jämnårig flickunge berättade han att han faktiskt fyllde år. Hon tyckte väl att det var lite pinsamt att hon inte observerat detta men sprang hem och kom strax tillbaka med några blanka slantar som hon gav honom.
Idén var ju ganska genialisk, och det hela kunde ha gått som planerat, men när minuterna gick och det inte kom fram någon tårta eller saft sprack hela affärsidén. Mamma såg inte lika affärsmässigt på det hela som sin näst äldste son utan tvingade honom att lämna tillbaka pengarna. Inte nog med det – han blev också tvungen att be om ursäkt.
Påskkort och julkort gick vi omkring och sålde i stugorna, men det förutsatte att det var säsong. Detsamma gällde jultidningar, men där hårdnade konkurrensen med åren. Snart hade varenda familj en unge som sålde Kronblom, Mors julbrev och Bland tomtar och troll. Det blev i stort sett att sälja till den egna familjen men inte så mycket mer. Hemma hos oss köpte vi alla jular 91:an Karlsson och ofta något mer, speciellt till oss barn. Fast, som sagt, rent ekonomiskt innebar det ingen standardhöjning.
Äldste brodern var en hejare på att sälja fröpåsar. Han lade under sig ett ganska stort distrikt som han betjänade cyklande, men där fanns farliga konkurrenter som hade fördelen att vara bilburna.
Några slantar kunde vi hitta om vi var snabbt uppe på morgnarna dagen efter hembygdsfesten eller idrottsmässan. Det var gyllene tillfällen som bara inte fick missas. Alltid någon hade tappat något, åtminstone på idrottsmässan som hölls på kvällstid. Där var många fulla och temporärt förmögna, men samtidigt temporärt oförmögna att hantera pengar med förnuft. En och annan penning kunde man någon gång hitta. Då var chanserna betydligt mindre på hembygdsfesten, vill jag lova. Där kneps det hårdare om plånböckerna. Det mesta som hittades var nitlotter.
Men festsäsongen var ytterligt begränsad – vad är väl en hembygdsfest och en idrottsmässa om året? Å andra sidan kunde man ha tur och hitta sådant som inte var klingande pengar, sådant som tomflaskor, promenadkäppar i trä med röd knopp överst, vimplar, choklad eller annat.
Vår säkraste inkomstkälla var Sven på Hedbäckmons kor, både när de fanns och sedan han gjort sig av med dem. Dessa underbara, inkomstbringande kor strövade sommartid fritt i backarna ovanför Hedbäckmon, och på kvällarna gick de hem till Sven och Maja på mjölkning. För att de inte skulle rymma och gå Kindsjövägen ner till bygden sattes en sväng-bar grind upp just vid vägens början i Norra Branäs. Den grinden kunde inte korna öppna, men det kunde vi. Och det gjorde vi. I all synnerhet på lördagskvällarna, när bilarna svängde in på vägen för att transportera glada, festsugna och ofta berusade människor upp till dansen på Älgsjövallen eller andra glada ställen.
Sådana kvällar fanns vi tidigt på plats och öppnade och stängde, öppnade och stängde. De glada människorna uppskattade vår vänlighet, och vi uppskattade att de stack till oss större eller mindre penningsummor för besväret.
Trevligast var det förstås när någon berusad person hade hunnit in i det sentimentala stadiet och tyckte att ”det är klart att ungarna ska ha rejält betalt, när de står här och arbetar”. Så kunde det komma en hand utstickande med flera blanka enkronor. Att dessa kronor var hårt förvärvade i skogsarbete eller annat slit tänkte vi inte så mycket på. Pengar som pengar, resonerade vi ungar och var tacksamma för alla fyllhundar – så länge de höll sig i bilarna. Det kunde också hända att någon kastade ut en hel näve småpengar som vi sedan fick leta efter.
Så småningom hårdnade konkurrensen även vid Hedbäckarns grind. Vi blev fler och fler som upptäckte detta lättvindiga sätt att tjäna pengar, men eftersom vi hyllade den sympatiska principen att dela lika, tunnades förtjänsterna ut. Ännu hårdare tider blev det när Sven och Maja gjorde sig av med korna – då trodde vi ett tag att vi skulle tvingas lämna branschen. Men så kom något ljushuvud på – grinden är ju kvar. Och den går ju fortfarande att öppna och stänga.
De flesta bilisterna hade ju dessutom dålig reda på om Sven på Hedbäckmon hade några kor eller inte – nästan ingen skulle väl komma på tanken att fråga – då grinden var stängd. Och det såg vi till att den var, i alla fall på lördagskvällarna.
Vi fortsatte vår affärsverksamhet tills grinden av någon anledning togs ner. Då fick vi börja samla tomglas i dikena, som andra ungar gjorde då de behövde pengar. Men grinden var bäst – så länge den nu fanns. Med eller utan kor.
Som pensionär ställs man åter delvis inför samma pengabekymmer. Möjligheten att samla tomglas återstår ju, men grindar förekommer inte längre. Och detta med att fingera födelsedagar behöver man inte göra, för de kommer tillräckligt tätt ändå i min ålder.