Det som kommit att kallas för "korankrisen" har underblåsts av utländska aktörer, och föranlett att terroristhotet mot Sverige ökat. Självklart skall det tas på högsta allvar, men att inskränka yttrandefriheten är helt fel väg att gå, och vore dessutom kontraproduktivt.
Under en pressträff på torsdagen tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer (M) berättade chefen för Säkerhetspolisen, Charlotte von Essen, att Sverige gått från att vara ett legitimt till ett prioriterat mål för våldsbejakande extremister. Hon sade också och att det inte är långt från att höja terrorhotsnivån från dagens trea (på en femgradig skala).
Dagens innan hade civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin sagt att det finns utländska aktörer som späder på misstron och hatet mot Sverige genom att sprida felaktig information. Det handlar bland annat om Ryssland och statsstödda media i olika muslimska länder.
Regeringen har därför höjt beredskapen och gett 15 myndigheter i uppdrag att samarbeta för att förebygga, förhindra och försvåra terrorism. Gott så, men man kan ju undra varför detta görs nu. Hotet från islamistisk terrorism har funnits i över två decennier, och detta är något som borde gjorts för länge sedan.
Bland de felaktiga bilder som sprids är att svenska staten skulle ligga bakom koranbränningarna. Eller för all del allt annat som kan tänkas uppröra och kränka muslimer. Det visar på att man på ett fundamentalt plan missförstår vad yttrandefrihet är. Bara för att man tillåter olika yttranden betyder det inte att man sympatiserar eller håller med, vilket olika regeringsföreträdare redan upprepat många gånger.
Men det är kanske där skon klämmer. Det är egentligen inte isolerade koranbränningar som är fel, det är hela vår livsstil, våra fria och öppna samhällen. Därför kommer kritikerna aldrig att låta sig nöjas med ett eventuellt förbud, för de kommer genast att hitta något nytt att protestera emot. Och har vi visat oss undfallande så är vi redan ute på det sluttande planet. En intressant observation är att det bränts prideflaggor tillsammans med den svenska under protesterna i Irak.
Det räcker med att räkna upp ett antal namn för att förstå att den här typen av kritiker aldrig kommer att blidkas förrän de fått fullständig underkastelse – Salman Rushdie, Lars Vilks, Charlie Hebdo, Theo van Gogh, Samuel Paty, Kurt Westergaard.
Vi får aldrig ge vika. Att försöka blidka monstret är lönlöst och farligt. Ger vi vika för våld och hot visar vi oss svaga och då kommer kraven på oss bara att öka. Dessutom är det bra magstarkt att allsköns islamiska diktaturer skall föröka mästra oss. Det är länder som förtrycker oliktänkande i sina egna länder, förföljer religiösa minoriteter, inskränker kvinnors rättigheter och avrättar homosexuella.
Det pratas om behovet av "dialog", men vad är en sådan tänkt att åstadkomma när det finns så olika grundsyn? Att vi skall gå de högljudda kritikerna halvvägs till mötes och bara förbjuda en smula? Den smulan lär bli en hel limpa så småningom. Det enda vi kan göra är att sitta still i båten, förklara vad yttrandefriheten betyder och vänta på att det blåser över för den här gången. För detta är inte ett svenskt problem, det är ett islamistiskt problem.