Succéförfattaren Lina Wolff: ”Pappa sjöng Ack Värmeland i duschen”

Lina Wolff har fångat både läsare och kritiker i ett djävulsgrepp.

Nu är hon på väg till Värmland för att möta sin publik – och insupa atmosfären hos en av sina egna litterära idoler.

På fredag, den 28 juli, inleds årets Litteraturfestival på Mårbacka. Först ut bland författargästerna är Lina Wolff, som har stora förväntningar inför besöket på Selma Lagerlöfs minnesgård.

– Det känns jättestort. Huset där hon skrev! Jag hoppas kunna stänga av lite och fokusera på känslan där. Kontakta lite med Selma, om det går... Sen är jag ju uppvuxen i naturen och den har alltid varit närvarande i allt jag gör, inte minst i skrivandet eftersom de mest värdefulla idéerna ofta kommer när man är i naturen. Och från hennes berättelser vet jag ju att det finns storartad natur där runt omkring. Kanske blir det tillfälle för en promenad i omgivningarna, det hade verkligen varit fint att få uppleva.

Hur ser din relation med Selma Lagerlöf ut?

– Hon är en idol. Jag älskar hennes förmåga att skapa mörka, gripande intriger och att hon aldrig är främmande för att föra in en magisk dimension i berättelserna. Jag tycker också att hon med stor precision når så djupt in i så många olika människors innersta vrår och är öppen för allt som kan finnas där. Hon skriver med stor människokärlek och stor visdom, ett ideal för en författare.

Också i Lina Wolffs författarskap får mörkret och magin stort spelrum. Hon har i flera romaner skildrat mänskliga relationer och sökande efter kärlek, men kärleken är aldrig utan komplikationer, aldrig rosenskimrande, utan makt-mätande, beroende och till och med våld nästlar sig in.

Vad är det som lockar dig i det där skavande, mörka och onda?

– Utsatthet, trauma, hämnd och läkning. Det är stora och tacksamma ämnen när man skriver. Det mörka och onda är något väldigt mänskligt och det är svårt att undkomma det i livet, kanske är det därför det alltid känns aktuellt att skriva om det, om än i olika former.

”Som ett rakblad i munnen”

I senaste romanen Djävulsgreppet skildrar hon ett förhållande som spårar ur fullständigt, när en passion leder in i en destruktiv relation. Det är en klaustrofobisk berättelse och att skriva den, har hon sagt i en intervju i DN, var som att ”skriva med ett rakblad i munnen”.

– Djävulsgreppet var en oerhörd skrivupplevelse, allt kom så snabbt och det var så förlösande att få skriva den boken. Rakbladet i munnen för att det kändes hela tiden som att om jag gör rätt nu kommer jag direkt in i nästa sekvens, och det är drömmen när sekvenserna kommer så regelbundet och fint, inga stopp på vägen, inga stora delar som sen måste strykas eller skrivas om, men ja, allt hänger på att man så att säga ”lyssnar rätt” och håller balansen, därav bilden med rakbladet, förklarar hon.

Resultatet blev en briljant berättad roman, mörk och fängslande.

Var hämtar du kraft till en sådan berättelse?

– Kraften finns där alltid, jag är bara tacksam när den så att säga hittar en ventil och får komma ut eftersom det blir en lättnad för mig.

Efter fyra romaner på raken som alla hyllats och prisats är kraften inte uttömd. Just nu, avslöjar hon, skriver hon på ”en mörk berättelse från Skåne med titeln Liken vi begravde”.

Till sist: har du någon Värmlands-anknytning?

– Inte mer än att pappa under hela min uppväxt sjöng Ack Värmeland du sköna när han duschade på morgonen och att jag därmed ofta har vaknat till den sången. Han hade lite svårt att komma upp till de högsta tonerna, och eftersom den visan går rätt högt låg jag alltid och spände mig lite för att se om han skulle klara det, vilket han ibland gjorde och ibland inte.